Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Summerburst på Ullevi är ett gytter av mestadels glada människor. Men det är också en krävande festival, menar GP:s Jan Andersson. Bild: Björn Larsson Rosvall/TT

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Summerburst – festivalen som aldrig tystnar

Det dansas, skrattas och sjungs. Men Summerburst är också en krävande festival, menar GP:s Jan Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det som är viktigast för Summerburst är det som är jobbigast för oss andra. Det blir INTE tyst. Öronen får aldrig vila. Inte ens mellan akterna upphör musiken, allt går i ett, och pusslet är lagt med militär precision. Fredagstimmen mellan 17 och 18, till exempel, tillhör Christian & Alan Anadon i Mambo Brothers.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Inför ett nästan folktomt Ullevi kämpar de mot ett obevekligt dagsljus och ett till synes likgiltigt kompisgäng i Hawaiiskjortor som ändå bildat klunga framför scenen. De spanska bröderna mixar ihop Sneaky Sound Systems "Can't help the way I feel" och franske Martin Solveigs hit "My love", och gör det snyggt, men ingen bryr sig.

Festivalen har ännu inte skakat igång och det kommer att ta en timme eller två innan hela arenan som på given signal förvandlas till ett pulserande, krängande, böljande studentflak där tjejer i djungelmönstrade tröjor och välpumpade toplesskillar dansar bredvid lite för gamla män som pressat in sina kroppar i lite för små Ralph Lauren-tröjor.

En snubbe glider runt i kimono och badtofflor, en annan sitter med knallrosa shorts och drar i sina långa vita tubsockor med ett par uppblåsbara kaninöron slokandes på huvudet. Festivalens dresscode är en märklig mix av Medelhavet och Marstrand.

Salvatore Ganacci blir kung i båset när han spelar Gyllene Tider

Det är lätt att göra sig lustig över Summerburst. Det är kanske rent av en nödvändighet att närma sig den här säregna och stundtals rätt påfrestande festivalen med ett snett leende i mungipan, i alla fall om man ska lufsa runt härinne i nio timmar. Däremot ska man undvika den mentala fällan att "allt låter likadant", för det gör det inte. Men allt låter inte lika bra.

Salvatore Ganacci blir kung i båset när han spelar Gyllene Tider, medan den holländska dj-duon W&W tappar publiken fullständigt när de kör Ramin Djawadis stämningsfulla ledmotiv till "Game of thrones" genom ett motbjudande och mycket obehagligt Ibiza-filter och måste tillgripa "Seven nation army" på Casiosynt för att kicka liv i festen igen.

På den lilla scenen utanför arenan står förresten New York Rangers svenska stjärncenter Mika Zibanejad med håret i tofs och mixar Rob & Jacks ”I got U” med Hardwellhits och egna beats. Precis bakom honom på scen trängs sex coola killar i solglasögon som alla svänger i sådan generande otakt att man istället för att störa sig tycker lite synd om dem.

Båda skrattar, torkar av mobilen och fortsätter dansa. Det goda humöret är kvar.

Efter Mika tar Albin Myers över med sin långa, svarta Leningrad Cowboys-mohikan. När han drar igång sin remix av Aviciis "Fade into darkness" blir en tjej så exalterad att hon tappar sin mobil på marken varpå kompisen intill böjer sig ned för att plocka upp den och samtidigt råkar tömma sin alkoläsk rätt över telefonen.

Båda skrattar, torkar av mobilen och fortsätter dansa. Det goda humöret är kvar.

Till skillnad från hos den påtagligt berusade man i vit linneskjorta som i slutet av kvällen tjafsar med en måttligt imponerad vakt. ”Jag blev utkörd från vippen av din jävla kollega, inför alla mina kunder, vad tror du chefen kommer att säga om det ..?”

Ja du. Förhoppningsvis ”skärp till dig”.