Och om en vecka utges en liten bok av Claudio Magris, en minst lika bra författare som Tabucchi, och med en gemensam nämnare: den eminenta översättaren Barbro Andersson. Tre tecken på att turen kommit till Italien? Kanske det.
Afrikansk litteratur var huvudtemat på bokmässan i Göteborg. Det har fått redaktörer och vadslagningsfirmor att spekulera. Men eftersom det med stor sannolikhet råder vattentäta skott mellan mässan och Svenska Akademien så finns det få anledningar att tro på en pristagare från Afrika just detta år.
Trots låga odds kan vi nog en gång för alla avskriva Tomas Tranströmer: han är en även internationellt betydande poet, med metaforiskt lång verkningsgrad, men han är de facto svensk – och det utesluter honom. Däremot är det, med tanke på den nuvarande sammansättningen bland de aderton, möjligt att den norske dramatikern Jon Fosse i sinom tid får skaka hand med någon svensk regent.
När allt kommer omkring är det en gissnings- och viskningslek. Vi som inget vet vill gärna framstå som införstådda eller ännu hellre som skickliga kremlologer. Men i takt med att läckorna tätats blir det allt svårare att tippa rätt. Förtjänta författare finns det emellertid gott om.
Adonis, Ko Un, Les Murray, Adam Zagajewski – ingen vettig människa hade väl protesterat om någon av dessa fyra poeter från olika hörn av världen tilldelades nobelpriset. Inte heller om det gick till Amos Oz. Eller om – så tvingas jag korrigera vad nyss skrivits kring Afrika – Assia Djebars namn plötsligt kom ur Peter Englunds mun. Djebar är visserligen mycket fransk i framtoningen, dock född och uppväxt i Algeriet.
Under det långvarigt lågintensiva umgänget med Alice Munro – just nu i skepnad av den översatta novellsamlingen För mycket lycka (Atlas) – har jag också hos också denna kanadensiska prosaist funnit finkalibrerade iakttagelser och psykologiska insikter som tveklöst kunde belönas med ett nobelpris.
Av lätt förstådda skäl – språket, förlagens vurm för det anglosaxiska i allmänhet och det nordamerikanska i synnerhet – kommer många i nobelprissammanhang omnämnda författare från USA. Joyce Carol Oates och Philip Roth är väl de mest kända, och lästa, exemplen. Men även en sådan som Cormac McCarthy seglar bland bookmakers fram. McCarthy är för övrigt på tapeten hos oss. Hans kanske viktigaste och bästa roman någonsin, i original redan 1985, publiceras på fredag i Ulf Gyllenhaks överföring, Blodets meridian.
Oavsett utgång är detta en vecka då annars högdragna litteratörer – med en generell distans gentemot allt vad tävlingar och mediespektakel heter – får leva ut sina lustar och gnälla över att fel låt vann. Om jag inte minns fel har Italien slutat delta i eurovisionsschlagerfestivalen.
