En stund senare ser jag den förvandla vattenstrimmorna över tågrutan till ett glittrande silvermönster. En vanlig måndagsmorgon har sina magiska ögonblick.
Och plötsligt hör jag i huvudet Pär Lagerkvist: "Nu löser solen sitt blonda hår/i den första gryningens timme..".
Ett tågfönster och en diktrad. En upplevelse växer utifrån och in, en inifrån och ut. Och det var solen som väckte dem.
Metaforer, bildspråk, har varit ett kärt ämne på kultursidorna några veckor nu. Anledningen heter Tomas Tranströmer, 80 år i fredags och en symbol för metafordiktning. Tranströmer är älskad, folkkär och ständigt Nobelprisönskad. Han tycks dessutom respekterad också av det poetiska läger som fnyser åt metaforer.
Själv har jag inget förhållande till den striden, förstår inte riktigt varför man måste vara så kategorisk att man antingen måste fördöma metaforer som fult, dumt, ute och dåligt eller också se dem som sublima och överhöga. Det beror väl på – på tillfället, på diktarens personlighet och uttryckssätt, på hur väl han eller hon lyckas förmedla något, med eller utan bildspråk. Med eller utan yvighet.
Jag återvänder till solen. Man kan beskriva vad hon gör på många sätt. Ett är att konstatera att solens strålar slår reflexer och att det bildas ett starkt ljus. Men jag skulle inte ha fäst mig så mycket vid denna solstrålarnas aktivitet om det inte hänt något mera, om inte ljuset, glittret, den förvandling av intrycket det åstadkom, också varit gnistor som satt igång en känslomässig upplevelse.
Hur skildrar man den? Jag tänkte på silvermönster och på hur ljus och värme övervann mörkret och den bohuslänska råa kyla som är så ruggig tidiga morgnar om våren. Det kan man också konstatera sakligt – men hur förmedlar man upplevelsen, själva känslan i känslan?
".. och breder det ut över markens vår /där tusende blommor glimma. /Hon väter det tankfull i svalkande dagg,/ i blommornas fuktiga gömmen,/ hon lossar det varligt från rosornas tagg, /men tveksamt, förströdd, som i drömmen. "
På mig har Pär Lagerkvists bilder känslomässig verkan. De kan nog lämna andra oberörda, hur de upplevs måste ju bero på mottagarens person och historia, på vilka associationer de ger hos just den personen. Men mig ger en vidd åt upplevelsen, en litet oväntad igång som förstärker intrycket. Det handlar inte om att jag är imponerad över att han hittat ett originellt uttryck att bravera med. Virtuositet talar till intellekt och bedömning, det här är en taktik som vänder sig direkt till känslan.
När man känner solen lösa sitt blonda hår har texten samma effekt som färg och form i abstrakt måleri, som rörelsen i icke berättande dans, som musik. Det säger något, men man förstår inte via logiken. Språk är annars vanligen logiskt. Poesi har en annan kraft. Kanske är det förklaringen till att den fungerar så bra i känslomässiga sammanhang när förnuftet inte är till större hjälp.
