Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Unga Klara tacklar maktstrukturer mellan stora och små i pjäsen "För att jag säger det". "Någon gång slutade det med att barnen sprang runt på scengolvet och lekte själva", säger regissören Farnaz Arbabi.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Lek och revolt i pjäs för de yngsta

Barnen är de i samhället som har minst makt över sina liv. Men i deras lek finns subversiv kraft och uppror. Det menar Farnaz Arbabi som regisserar Unga Klaras nya teaterföreställning "För att jag säger det".

Pjäsen riktar sig till 3–5-åringar och utforskar maktförhållandet mellan barn och vuxna. Titeln anspelar på den ovillkorliga lydnad som många stora väntar sig av de små.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

- Vi vuxna tycker inte att vi behöver förklara för barn varför de ska göra saker, det ska räcka med att vi säger det. Det är en idé om att avkräva lydnad, som är det yttersta tecknet på makt. Vi vill att barn ska bli diskuterande, samhällsmedvetna, kritiska medborgare – men oss ska de lyda, säger Farnaz Arbabi.

"Kränkande som en örfil"

Idén föddes när Unga Klaras tidigare konstnärliga ledare Suzanne Osten lämnade över en bok om "childism" till sina efterträdare Arbabi och Gustav Deinoff. Tankarna om maktorning mellan små och stora fick dem att vilja dramatisera ämnet, med samma utgångspunkt som de tidigare tacklat rasism och sexism.

- Det är mer allmänt accepterat att vara hård mot sina barn nu, disciplin efterfrågas på alla håll och kanter, hävdar Farnaz Arbabi.

- Den danske föräldragurun Jesper Juul pratar till exempel mycket om att utskällningen har ersatt barnagan, och att det kan vara lika kränkande som att få en örfil.

Men något slags rak "upp till kamp" mot vuxenvärlden är det inte fråga om här – snarare ett utforskande av makt och lek.

Få repliker

- Barn vill ju samarbeta. De vill att samspelet ska fungera och ofta följer de ju vuxna hur dumma och tokiga de vuxna än är. Vi vuxna är snabba på att tolka barns uppror och motstånd som trotsighet. Under arbetet med föreställningen har vi pratat om lekens subversiva kraft, att i varje lek finns ett uppror, säger Farnaz Arbabi.

"För att jag säger det" består av ett kollage av olika situationer. Scenerna gestaltas av nio skådespelare med dans och fysisk teater som grund. Vissa är lätta att känna igen från publikens vardag. Andra är mer suggestiva. De talade replikerna består av några enstaka ord då även barn som inte hör, eller förstår talad svenska ska kunna ta del av föreställningen.

- Jag var också intresserad av att undersöka hur mycket vi kan uttrycka med kroppen utan att jobba med ord, säger Farnaz Arbabi.

"Ibland blir det kaos"

Pjäsen har spelats för testpublik med förskoleklasser, och Arbabi är fascinerad över hur väl den tagits emot.

- Det vi har märkt är att publiken är otroligt intresserade av det som händer på scenen, och att de identifierar sig med skådespelarna och tolkar dem som barn. Vi får kommentarer som "vad gör ni nu alla barnen?", säger hon.

I föreställningen finns ett interaktivt moment där barnen bjuds in att haka på i olika lekar med skådespelarna. Det är viktigt – särskilt i en föreställning som handlar om vuxenmakt och om vem som äger utrymmet, tycker regissören.

- Ibland blir det kaos, för oss vuxna. Någon gång slutade det med att barnen sprang runt på scengolvet och lekte själva. Så där satt skådespelarna på och bara “jaha, nu hände det här”.