Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Tenorsaxen. Ett av de många instrumenten som Magnus Lindgren spelade ihop med gitarristen Nelson Faria på torsdagens L'jazz. 

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Lekfull duo besökte L'jazzen

Blåsaren Magnus Lindgren i möte med gitarristen Nelson Faria på L'jazzen i torsdags. Bohusläningens recensent gillade duons rytmiska lekfullhet.

jazz

Magnus Lindgren & Nelson Faria
konsert
7 april, L'jazz, Ljungskilegården

Susan Sontags ord i essän Mot tolkning dröjer kvar: I stället för en konstens hermeneutik behöver vi en konstens erotik.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Som förmedlare av ord till er läsare ska jag med bästa förmåga återge en känsla, en förnimmelse av vad torsdagens musikupplevelse var. Min målsättning: att göra er upplevelse av musiken rikare, inte torftigare. Förståelsen om vad musiken betyder lämnar jag till er att på egen hand uttolka.

Blåsaren Magnus Lindgren trakterar ett stort antal instrument: tenorsaxen, klarinetten, samt tvärflöjten och altflöjten står uppradade vid scenens vänsterkant. Bredvid instrumenten – ett antal elektroniska pedaler som Lindgren använder sig för att ännu mer bredda den ljudvärld han delar med sig av.

Gitarristen Nelson Faria från Brasilien har omväxlande en nylonsträngad gitarr och en jazzgitarr under fingrarna och jag sitter i inre förhandlingar om vilken av duons instrumentkombinationer jag bäst tycker om. Tenorsaxen möter den nylonsträngade gitarren? Altflöjtens perkussiva möte med jazzgitarrens varma ton?

Hursomhelst.

Materialet som Lindgren/Faria framförde var i huvudsak varm bossa nova med raka underdelningar (Black Orpheus, Desafinado …). Dock, i repertoaren finns även bluesen Sonny moon for two och denna swinglåts driv och extroverta dynamik tände en energisk gnista genom lokalen.

Inte för att duon saknar glöd. Inte heller för att duon inte fyllde det potentiella tomrum som avsaknaden av en trummis och en basist kan skapa – dessa roller klarade Lindgren/Faria på egen hand. Men för att swing innehåller ett stort rytmiskt sug, en vilja, ett framåtdriv.

Oavsett låttyp lekte duon på ett intrikat sätt med rytmik. Detta gäller särskilt Lindgren, som med looppedalens hjälp skapar sambakomp som i textur liknar ett möte mellan en handhållen shaker och spel med vispar på trumsetets pukor.

Stundtals oktaverar Lindgren sitt blås med hjälp av elektronik. Varmt och träigt kontrabaslikt låter klarinetten i djupet. Lindgrens precision i rytmik och komp är fantastisk och han leker till synes obehindrat fram basgångar med flöjt och klarinett under Farias gitarrsolon.

Faria svarar med lugn och en stor portion lekfull spelglädje. Hans ackordharmonik är stundtals mycket rik och inbjudande turkos till färgen. Men ibland längtar jag efter musikaliskt motstånd, något som skaver i harmoniken. En regntung himmel, en gråsvart nyans.

I en duo har båda musiker ett stort ansvar; i sin avkläddhet hörs varje ton, och varje ton är viktig i understödjandet av duokollegan. Kombinationen av ansvarskänsla och lek – den vuxne möter barnet – klarar Lindgren/Faria galant.