Louise Hoffsten var sig själv på Muddy’s

Hoffsten inledde kvällen med I’ll get by, första spåret på skivan Looking for mr God från 2012. Låten – svängig och minnesvärd och hon sjunger den okonstlat, utan överflödigt broderande. Munspelet använder hon på samma okomplicerat enkla vis; en ton här, en ton där – långa toner som fyller ut bakom de övriga instrumentalisternas solon och komp. Att publiken på Muddy’s inte har för vana att rikta full, tyst, uppmärksamhet mot scen märktes när Hoffsten sjöng eftertänksamma My dignity och när hon gjorde sitt första längre mellansnack. Hon berättar om skillingtryck från 1700-talet och om Memphis, Tennessee, men talet går inte helt fram och Hoffsten är inte sen att märka detta. Mycket professionellt gör hon så två saker: skruvar upp volymen på sin talröst och artikulerar som vore hon en mellanstadielärare inför en sjövild skolklass. Inte bara det. Helt öppet lägger hon frågan på bordet: – Hör ni vad jag säger? Eller ska jag hålla tyst? Därefter har Louise Hoffsten befäst sin auktoritet på scen och övertygat mig om sin integritet som artist. Det finns en enkelhet i hennes sång och rörelsemönster, och jag upplever att hon är till hundra procent ärlig i sitt hantverk. Sångmässigt har hon mycket kraft och tryck i det lägre registret, samt i undre mellanregistret. Toner som går över detta, i högre mellanregistret och övre registret, försvinner ibland i en falsettmässig viskning eller drunknar bakom bandets stora sound. Då och då fyller basisten Robban Hagnäs i med stämsång. Mestadels står Hoffsten lutad med en hand stadigt vilande mot mickstativet och det ger ett intryck av avslappnat lugn. Hon hittar de sceniska metoder som funkar och håller sig till dem. Ett allvar finns i hennes uttryck, men då och då delar hon ett leende med gitarristen Niko Riippa, som med full kraft spelar de korta solon som han får under Hoffstens set. Musiken som spelades under kvällen innehöll en större dos rock än vad jag vanligtvis hör på Muddy’s – detta gällde både Hoffstens set, samt andra set när Wentus karismatiske sångare Juho Kinaret ställde sig bakom micken. Då hördes rock, funk, blues och mer därtill i väl skakad och blandad ordning. Dessa stilar funkar ihop och fyller dansgolvet på bluesföreningen. Och varför är emulsionen så stabil? Jo, för att bluesen genomsyrar dessa stilar, som varandes den amerikanska populärmusikens fader. Det var egentligen bara jazzen som fattades.

Sunniva Brynnel