Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

välljudande. Full koncentration rådde då Trio Nova – Klara Hellgren, Kati Raitinen och Terés Löf – framförde sitt program i lördags. Lokale pianisten Mikael Landgren stod till tjänst som bladvändare.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Musiktrio bjöd på vårens energi i kyrkan

En beskrivning är aldrig fullständig, alltid selektiv. Syftet med mitt selektiva urval här nedan är att föra er något längre in i musiken.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Collegium Musicum valde att återigen husera i Pingstkyrkan, efter ett antal konserter i Bohusläns museums konsthall. Akustiken i kyrkan är vacker och rummet estetiskt vilsamt.

Trio Nova inledde konserten med att ändra i programmet. I stället för en pianotrio av Henrik Strindberg fick vi höra estniska tonsättaren Arvo Pärts Mozart-Adagio.

De första, dröjande, dissonanserna mellan Klara Hellgrens violin och Kati Raitinens cello blir aldrig för kärva för örat och det har delvis med ljudstyrka att göra; Pärt arbetar med det tyst finstilta, med två stråk som inte tränger sig på utan som finns där för oss att upptäcka – eller inte. Som trattkantareller av guld i skogsbrynet.

I Mozart-Adagio varvas dessa finstilta dissonanser med öppna, mer konsonanta klanger.

Pärt understryker tystnaden mellan fraserna och pauserna skapar en spänning kring det som sedan ljuder. Denna inramning skänker de skrivna tonerna stor uppmärksamhet ända fram till styckets sista, skälvande flageoletter.

Efter Pärt framförde trion Sonat för violin och cello av Maurice Ravel.

Här hör vi en vårlig fjällbäck på resa, aldrig sinande och aldrig tyst. Denna sonat, (inte direkt någon tonal publikfriare) i kontrast mot Mozart-Adagio (som får gestalta vinterns vila) försätter mig i ett motvilligt chocktillstånd. På samma sätt som att kroppen inte alltid är i fas med vårens snabba intåg.

Allra helst skulle jag ha hört sonaten först i programmet, för att därefter få andas ut i Pärts tystnad. Jag upplever inte heller att det är med full närvaro och – låt mig använda detta eteriska ord – magi som Hellgren och Raitinen framför stycket. Att Raitinens cello ibland glider ur sitt golvfäste hjälper naturligtvis inte musikernas koncentration.

Ravels Sonat för violin och piano snirklar sig mestadels i repetitiva teman som rör sig med och kring varandra. Oftast finns en motor av konstanta underdelningar som driver på, vidare, i violin eller cello. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Efter pausen hörde vi Pjotr Iljitj Tjajkovskijs Pianotrio op 50 i a-moll.

Vackert och dramatiskt framfördes stycket av Trio Nova och här fick pianisten Téres Löf stort musikaliskt utrymme. Hon är en interpret med smak för dramatik, välpassande för denna extroverta musik.

Trio Nova framförde sitt program väl, men den musikaliska repertoaren och dess inbördes ordning skavde i mitt musiköra.

Kammarmusik

Trio Nova

konsert

Musiker: Klara Hellgren, Kati Raitinen, Terés Löf

9 april, Collegium Musicum, Pingstkyrkan, Uddevalla

+++