Sedan fyra år tillbaka bor Svetlana Aleksijevitj åter i Minsk, Vitryssland, där hennes böcker varken säljs eller finns på bibliotek. Trots att hon inte får ge intervjuer höll hon en presskonferens efter tillkännagivandet.
Hennes svenska översättare Kajsa Öberg Lindsten ser Nobelpriset som ett framtida skydd för en författare som öppet kritiserat både Lukasjenko och Putin och vars hela livsverk klär av generaler, auktoriteter och all form av heroisk nationell historieskrivning. Svetlana Aleksijevitjs böcker är en djup kärleksförklaring till den lilla, enkla människan, till hennes röst och smärta.
På den vitryska landsbygden är hon en älskad författare för många men inte alla, berättar den svenske filmaren Staffan Julén som just nu gör en dokumentär om Svetlana Aleksijevitj och reser runt med henne.
Om Svenska Akademien förvånade var det genom att ge priset till den författare som, efter förlaget Ersatz ambitiösa utgivning, var så många svenskars favorit. Priset kommer två år efter att hon avslutat sitt enorma livsverk, "Utopins röster", och det var också för att kunna sätta punkt som hon flyttade hem till Minsk och till det ryska språket.
Svitens fem böcker är ett slags polyfon vittneslitteratur, skriven med ambitionen att ge den vanliga sovjetmänniskan en litterär röst. I starkt bearbetade, ofta korta monologer berättar kvinnliga soldater, barn, brandmän och andra om sina katastrofer. Men när Svetlana Aleksijevitj fogar samman denna väldiga kör är det genom att ge den en egen ton som genomsyrar precis allt, framhåller hennes svenska översättare, Kajsa Öberg Lindsten.
Genom att ge henne priset vidgar Akademien sin syn på litteratur. Men även om hennes böcker bygger på tusentals intervjuer är det djupt missvisande att beskriva dem som journalistik. Lyhördheten och det hårda urvalet är snarare poetens. Bakom skrivandet anas Dostojevskij och de andra stora ryska mästarna. Själv refererar hon till Nobelpristagaren Joseph Brodsky.
Efter att ha skrivit om krigets fasor i alla former arbetar hon just nu med en bok om kärleken.
Det är den hennes läsare väntar på nu. Om man känner Svetlana Aleksijevitj rätt är inte heller dessa berättelser fria från lidande.
Svenska Akademiens motivering: "för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid".
Född 1948 i Ukraina, med en vitrysk far och en ukrainsk mor. Familjen flyttade till Vitryssland.
Har arbetat som lärare och journalist. Debuterade som författare 1985.
Hennes kritik mot Lukasjenkoregimen har gjort att hon i perioder har tvingats utomlands. År 2000 lämnade hon landet efter trakasserier. Bland annat var hon fristadsförfattare i Göteborg 2006-2008. Sedan fyra år bor hon åter i Minsk.
"Utopins röster", hennes stora livsverk, består av fem böcker: "Kriget har inget kvinnligt ansikte" (1985) handlar om kvinnorna som stred för Röda armén under andra världskriget. "De sista vittnena" (1985) handlar om barnen under kriget, varav många blev föräldra- och hemlösa och led svårt av svält. "Zinkpojkar" (1990) handlar om de sovjetiska soldater som skickades till Afghanistan. I "Bön för Tjernobyl" (1997) utgår hon från människorna som drabbades av den stora kärnkraftsolyckan 1986. "Tiden second hand" (2013) handlar om Sovjetunionens fall.
Hon har själv nämnt sjuksköterskan och författaren Sofja Fjodortjenkos anteckningar av soldaters vittnesmål från första världskriget samt Ales Adamovitjs skildringar av andra världskriget som förebilder.
Källa: Svenska Akademien, Nationalencyklopedin.
Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, konstaterade att valet av pristagare var lätt i år:
Ola Larsmo, författare och ordförande för svenska PEN:
Staffan Julén, filmare som i två år har arbetat på en dokumentär om Svetlana Aleksijevitj, som visas i en första version i "K special" i SVT i vår:
Johanna Lindbladh, doktor i slaviska språk, Lunds universitet:
Bengt Jangfeldt, författare och Rysslandskännare:
Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister (MP):
Joyce Carol Oates, författare och ständig Nobelpriskandidat:
"Mina gratulationer till Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj från Vitryssland och tack till Svenska Akademien för att den hedrar 'vittneslitteraturen'", skriver författaren på Twitter.