Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Paula Hawkins sista lyckokast

Paula Hawkins tänkte sluta skriva romaner, men bestämde sig för att ge skrivandet en sista chans. På bara några veckor erövrade thrillern "Kvinnan på tåget" såväl England som USA. Nu har hon kommit till Bokmässan i Göteborg för att möta de svenska läsarna.

Det är snart 60 år sedan Agatha Christie skrev en av sina klassiker, "4.50 från Paddington"; den brittiska författaren Paula Hawkins är inte den första att fascineras av tågen som susar genom det engelska landskapet, eller som här Londons förorter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

- Pendlandet i sig är intressant, du sitter där omgiven av främlingar, men det är samma främlingar varje dag. För mig var det morgontåget och kvällståget som gav skrivandet den rytm jag behövde, berättar Paula Hawkins, väl medveten om tågens symbolik i litteraturen.

Allt sker längs rälsen

Det är tågrälsen som förankrar hela historien i hennes spänningsroman "Kvinnan på tåget". Huvudpersonen Rachel tar morgontåget 8.04 och kvällståget 17.56. "Det är mitt tåg. Det är det jag tar. Det är så det är", som hon konstaterar när det uppdagas att hon fortsatt åka till jobbet och hem trots att hon för länge sedan fick sparken på grund av sina alkoholproblem. Från fönstret ser hon sitt gamla hus där hennes före detta man bor med sin nya familj; varje dag påminns hon om sitt förra liv, drömmen om barn och familj.

- Jag har pendlat ganska mycket genom åren. För länge sedan var jag hänvisad till en tåglinje som var förfärlig. Spåren höll inte måttet och tågen stannade nästan varje dag, ofta precis bredvid de hus som låg längs spåret. Jag satt där och tittade rakt in i andra människors kök eller vardagsrum, och hoppades alltid att något spännande skulle hända. Men det gjorde det förstås inte, säger hon och tillägger: - Numera sitter väl alla med böjda nackar och tittar på sina telefoner i stället.

Ingen debutant

På bokens omslag beskrivs Paula Hawkins som debutant - den snabbast säljande någonsin dessutom - men det stämmer inte. Möjligen thrillerdebutant, säger hon själv. Bakom sig har hon fyra romaner skrivna under pseudonym. Inga litterära prestationer enligt henne själv, och när den sista inte heller gick bra stod hon inför ett vägskäl.

- Den första skrev jag på beställning av förlaget, som hade bestämt både handling och karaktärer. Jag fick två månader på mig. Det blev okej, och jag skrev några till. Men när de inte gick bra kändes det fånigt. Ska jag skriva romaner måste jag väl vara beredd att skriva under med mitt namn.

I stället tog hon sina egna idéer, sin egen litterära röst - och sitt namn - och bestämde sig för att göra ett sista försök som författare. Resultatet ligger fortfarande högt upp på såväl amerikanska som svenska topplistor, där boken hamnade bara veckor efter utgivningen. Paula Hawkins förstår själv inte riktigt hur det har gått till, men säger att förlaget verkligen lyckades få människor att prata om boken redan innan den var utgiven.

- För mig är den väldigt engelsk, men jag är glad att även amerikanerna tog den till sig.

Skriva om Afrika

Att boken har gått hem i USA råder ingen tvekan om. Direkt när boken kom ut stod det klart att den också ska bli film och nu i höst börjar inspelningarna. Det är Hollywood som har tagit sig an berättelsen och huvudrollerna görs av bland andra svenska Rebecca Ferguson och Emily Blunt.

- Många läsare har hört av sig, de tycker inte om att handlingen har förlagts till USA. Men platsen är inte avgörande för handlingen, säger Paula Hawkins, som inte är involverad i filmatiseringen.

I stället hoppas hon på mer tid över för skrivandet framöver, och efter Bokmässan i Göteborg ser det lugnare ut. Hon har kommit halvvägs med sin nästa thriller, som handlar om två systrar som träffas efter många år och utspelas i en fiktiv stad i norra England. Därefter är det möjligen dags för henne att ta tag i ett annat skrivprojekt som så sakteliga börjar ta form i huvudet. Hon som är uppvuxen i Zimbabwe med brittiska föräldrar börjar känna sig redo att ta sig an sin egen bakgrund.

- Jag skulle vilja skriva något om Afrika, men det känns svårt. Afrika är så sammanknippat med min familj och barndom, det som ligger mig närmast om hjärtat.