Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Dansband. Jag får känslan av att deras lattjiga manér är äkta. Så äkta som en minutiöst inövad show kan bli, skriver Bohusläningens recensent.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Raka puckar med Larz-Kristerz

Recension:15 år i folkets tjänst - konsertturné Premiären 6 februari, Östraboteatern, Uddevalla. Betyg: 3

Dansband

Larz-Kristerz
15 år i folkets tjänst - konsertturné
Premiären 6 februari, Östraboteatern, Uddevalla

För ett par veckor sedan intervjuade jag folksångerskan Lena Willemark. Hennes senaste skiva är fylld av mystiska, uttrycksfulla texter på älvdalsmål; Älvdalen har, tack vare Willemarks akustiskt trolska musik tornat upp sig som ett Vattnadal för min inre syn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Att ett band som Larz-Kristerz härstammar från samma Älvdalen (ja, jag fick googla för att försäkra mig om att det var samma ställe) placerade liksom … ett gatukök i alvernas hemvist. Med en röd Cheva parkerad utanför.

Ni kanske har sett dem på tv? Larz-Kristerz – vinnare i dansbandskampens första upplaga 2008. Bandets polkagrisliknande scenkläder syns förmodligen från rymden och deras vi-tar-det-med-en-klackspark-attityd är en väl fungerande publikfriare. Jag får känslan av att deras lattjiga manér är trevligt äkta. Så äkta som en minutiöst inövad show (mellansnack inkluderat, halvtaskiga bildprojektioner undantaget) kan bli, vill säga.

Rökmaskinen är på plats. En gosedjursälg sitter på Tobbe Erikssons keyboard. Trond Korsmoes vita kontrabas har en kvinnoform med röda underkläder målad på framsidan och detta är den enda kvinnliga närvaron på scen. Korsmoes kontrabas sammanfattar bandets show i stort: här finns det ingen plats för mystik. Här hintar inte kontrabasens konstruktion i sig om en kvinnas form – här målas den helt sonika på.

Så till musiken. Bandets huvudsaklige sångare Peter Larsson har en inbjudande, följsam och njutbar röst. Först när sångeffekterna av misstag råkar ligga kvar under två sekunder av mellansnack förstår jag hur mycket delay och reverb som läggs på sången. Men – effekterna funkar väl i sitt sammanhang, i bandets välfyllda ljudbild.

Tobbe Eriksson samt elgitarristen Anders Tegnér sjunger också ett antal solosånger och gör det väl, till exempel bjöd Eriksson på en version av You raise me up på älvdalsmål. Men, jag upplever att samtliga sångare i bandet har siktet inställt på den där perfekta dansbandssångaren som hägrar i Platons idévärld och jag skulle gärna hört röster som var mer personliga.

Vad är det då Larz-Kristerz som band sitter inne på? Jo: rutin, en fin frontsångare inom genren, instrumentalister med adekvat teknisk skicklighet, samt en underhållande förmåga att ta musikaliskt material utanför dansband som genre och stöpa om det i dansbandsform. Sist men inte minst är det Peter Larssons sätt att leverera sångerna (referenslyssna på: Zetor’n) som gör att jag har ganska roligt under kvällen.

Framförallt är detta dock dansmusik och att i sittande position vicka på huvudet i takt är knappast som att gå på Lane Loge. Örjan Carlsson – får jag lov?