Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Intimt. Markus Krunegård mötte Slussens publik med avslappnad, allvarligt skämtsam närvaro. 

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Recension: Markus Krunegård

Markus Krungård gästade Slussens pensionat på Orust.

pop

konsert

5 juli, Slussen pensionat, Henån

Det är svårt att skriva om popmusik utan att låta de musikaliska associationerna växa sprudlande ohejdat. Så, efter ett redigt tag med name-dropping-sekatören låter recensionen som följer:

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

I de få men magiska pauser där musikens hjärta hoppar över ett slag (och trummaskinen tystnat), hörs regnet knackande smattra mot terrassens plasttak. Slussens pensionat är inlindat i den regntunga, mörkblå sommarkvällens ljus.

Ute på bryggan står ett par och kysser varandra. Kan Markus Krunegård få en bättre musikvideo än dem? Knappast. Kan paret få ett bättre soundtrack än Krunegård till sin kärlekshistoria? Tja, vill man ha eskapism vore det bättre att dra ner volymen, men för den socialrealistiska turturduvan funkar Krunegård ganska bra.

Han sjunger om piller och döden, om kärlek och festande. Texterna är små noveller, snapshots ur ett liv – han tar näven in i livets tidslinje och skopar upp en handfull timmar. Sångerna blir minnesmärken, och just detta gör att vissa av texterna blir starkt daterade, relaterade till ålder och livsfas.

Sånger som Piller i badkaret och Hell yeah Norrtälje (på den sistnämnda ylar Krunegård Dylanlikt och tänjer på melodins rytmik) är exempel på musik som i mina ögon tillhör de flackande tonåren. Och visst, några i publiken var nog i den fasen av sitt liv när dessa låtar släpptes; nära baren står en yngre generation, som sjunger med i varje textrad utan tillstymmelse till stakning.

Korallreven & vintergatan är däremot ett exempel på en tidlös iakttagelse av idag. Generellt är Markus Krunegårds texter berättande, nära, realistiska. Och det mest personliga kan vara det mest allmänmänskliga – hur presenterar man världen om inte genom sin subjektiva bild av densamma? Men jag skulle gärna hört Krunegård zooma ut från sitt eget sammanhang oftare, och sjunga om världen ur ett bredare perspektiv. Fram med vidvinkelobjektivet alltså.

Texterna framför han med god berättarteknik, tydlighet och stark betoning där det behövs. Går han upp i falsett kontrollerar han allra oftast rösten fint, med en hes viskning i det högre registret.

Att höra Markus Krunegård enbart tillsammans med duopartnern Markus Jägerstedt är en befrielse från oskönt överproducerad, sterilt skränig musik. Jägerstedt spelar keyboard samt dragspel (och får ett oväntat njutbart sound från sitt Weltmeister, så länge han inte drar på muzetten).

De instrumentala misstag som Krunegård gör på pianot och gitarren tar han själv med imponerande ro. Rutinerat omvandlar han misstagen till skämt som bara för honom ännu närmre publiken.