Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Robert Svensson hyllar lekfullheten

Det ligger en lekplats precis utanför Robert Svenssons köksfönster i Henån. Det passar bra, inte bara för att han har två barn utan också för att han pläderar ivrigt för att vuxna ska se till att behålla barnasinnet och lekfullheten.

Lägger vi till detta att han tycker om att skriva och berätta, så har vi skissat en grund för hans första barnbok.

Huvudpersoner i den är Olga, 99, och de två äldre herrar som flyttat in hos henne (på prov) sedan hon satt in kontaktannons.

– Jag ville skriva en annorlunda barnbok och lyfta fram barnet i gamla människor, sammanfattar Robert vid köksbordet.

Förstlingsverket är välgörande svårt att fixera som lämpligt för en viss ålder och han hoppas att barn och vuxna ska kunna läsa den tillsammans och skratta ihop.

– Men om den är rolig får ju var och en avgöra.

Hans egen mormor är en förebild för en person som blivit gammal till åren men inte till sinnet. Själv har han arbetat inom äldrevården och samlat på sig en hel del roliga episoder, som passar hans skrivarstil.

– Jag gillar att skriva litet med skruvad humor och jag tycker om människor som varit med om litet i livet och har sina egenheter.

Bland de författare som inspirerat finns Astrid Lindgren men han finner kanske ännu mer en själsfrände i Barbro Lindgren och hennes böcker om de tre generationerna Loranga, Masarin och Dartanjang, som väl också kan kallas humoristiskt skruvade.

I Robert Svenssons bok tar huvudpersonerna ut svängarna rejält och det vi betraktar som möjligt och verkligt får inte sätta ramarna: Otto lyckas få en tvättmaskin att hoppa uppför trapporna i Olgas hus – med katastrofala konsekvenser – men han konstruerar också en ny som utför smärre underverk.

Några gränser för påhittigheten finns inte. Här förverkligas idéer så det står härliga till. Att det bland annat innebär att bilda ett rockband och ge konsert på torget, efter en vådlig grävskopefärd, är ingen tillfällighet; författaren delar sitt skapande engagemang mellan litteraturen och musiken och spelar själv saxofon och klarinett.

Just nu, med boken klar och inför uppgiften att marknadsföra den, tar skrivandet en paus och musiken får större utrymme, förklarar han.

Men framför allt söker han respons på ”Nu öppnar min herre tvättluckan!” sa Olga Pettersson och morrade till”. Några barn har läst och kommenterat och han provläste litet i sina barns skola under skrivandets gång, men törstar efter mera feedback. Och han skulle gärna vilja veta hur gamla människor uppfattar historien om Olgas, Ottos och Stilige karlns bravader. Kanske skulle man kunna läsa högt på servicehuset?

– Jag skriver för att jag mår bra av det, men det klart att jag hoppas att andra ska gilla det jag skriver.

Boken om Olga, Otto och Stilige karln är en dröm som blivit verklighet men också ett avstamp för fortsatt skrivande. Kanske blir det en fortsättning med samma personer, men det beror på mottagandet, säger han.

Liksom många andra debutanter som tröttnar på att få nej eller inget svar alls från de etablerade bokförlagen har han tagit hjälp av Recito, som erbjuder tryckning och distribution av 100 böcker, medan författaren får köpa tillbaka dem som inte är sålda efter tre månader. Men han har skickat manus också till flera ”vanliga” förlag.

– I alla fall från Bonnier Carlsen fick jag svar och synpunkter från en lektör. Det var lovord, de använde faktiskt själva det uttrycket, även om de inte av ut den. Det känns bra att veta hur de tänkt.

I huvudet rör sig fler projekt.

– Jag gillar att förklara och berätta, jag skulle gärna skriva en faktabok för barn också. Men jag vet inte om vilket ämne än.

– Eller kanske göra ett dokumentärt reportage, intervjua barn om hur de har det och hur de mår.

– Jag brinner för skrivande...