Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Stabil. "Hans djupa, trygga basröst är en slags ljudmassage", skriver Bohusläningens utsände Sunniva Brynnel om Christer Sjögren.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Sjögrens ljudmassage charmade Grundsund

Drog fullt hus i kyrkan

Christer Sjögren och Salta vindar

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Konsert

Onsdag 29 juli

Grundsunds kyrka

3/5

Två fullsatta konserter i Grundsunds kyrka vittnade om Christer Sjögrens omätligt omättliga popularitet.

Sittplats finns det ingen för recensenten, men en pinnstol i kyrkans mittgång blir jag tilldelad. Där sitter jag och spanar ut över folkhavet, som böljar i mjukt grå toner; publikens medelålder är hög. Kvällens stjärna, Christer Sjögren, visar dock upp en kastanjebrun kaskad hår trots sina 65 år fyllda. Naturens gåva – eller en välgjord toning?

Stilig är han i alla fall, Sjögren. I svart kostym, vit skjorta och vit näsduk i bröstfickan kliver han in på scen. Självklart, bredbent och med ögon som är antingen sömniga eller drömska. Men vänta! Sjögren har fått mig att glömma kronologin. Vi tar det från början:

Under konsertens första tjugofem minuter hör vi kören Salta vindar, som för detta evenemang är kraftigt förstärkt med hitresta sångare från när (Uddevalla och Lysekil) och fjärran (Mellansverige). Solist under ett antal låtar är Pelle Ankarberg, som med sin starka stämma fylld av blues och soul wailar loss i en glädjefull hyllning till de högre makterna.

Kören framför sånger som I’m determined to walk with Jesus (i stundtals vackert täta, skavande sekunder och kompad av enkel, arkaisk percussion) och psalmen Blott en dag (smått jazzigt arrangerad i stämmorna, med syntorgel och trumset i kompet).

Tillbaka till Christer Sjögren så. Hans djupa, trygga basröst är en slags ljudmassage som fyller Grundsunds kyrka. Mellansnacket: inte alls jobbigt och alldeles lagom långt. Sjögrens röst har knappast en särskild kammare i mitt hjärta men likväl i mitt medvetande. Den har ackompanjerat mitt (och kanske många utav er läsares) liv i många år. Denna mustiga röst har hörts i förbifarten, aktivt lyssnande eller zappande i tv-skärmens blå ljus.

I Grundsund sjöng Sjögren mestadels låtar från Elvis repertoar och dessa passar hans röst väl. Vi hörde How great thou art, The wonder of you (i svängig shuffle) och som extranummer Glory glory hallelujah. Sommarkören lyfter och framhäver dessa tolkningar fint, dirigerade och inspirerade av Anki Spångberg.

Sjögren bjöd även på en sång från tiden med Vikingarna, samt Ted Gärdestads För kärlekens skull. Mjuk som honung är hans röst, utsmyckad med vibrato och glissando, i dessa stillsamma stycken.

Närvaron av diverse syntljud (flöjt och stråk bland annat) från Pelle Ankarbergs keyboard skulle jag helst ha varit utan. Jag ser mig omkring, gör en snabb huvudräkning och drar slutsatsen att det alldeles säkert hade funnits kapital till en livs levande flöjtist. Kanske hade man till och med kunnat pröjsa för en stråksektion.