Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Underhöll. Oddjob spelade tajt, skojfriskt och fritt flödande på L'Jazz. 

Skojig jazz av Oddjob

Deras platta Folk tilldelades en grammis tidigare i år. I torsdags tog Oddjob musiken från skivan till L’Jazz.

jazz

Oddjob
konsert
28 april, L'jazz, Ljungskile

Jag vill ogärna mästra, men. VARFÖR VAR DET INTE FLER I PUBLIKEN? Oddjob bjöd hursomhelst på en spännande resa genom sin fusion av svensk vallmusik och improvisationsmusik. Med titlar som Folk no 1, Folk no 2, Folk no 3 … ger låtarnas titlar få förhandshintar om deras musikaliska särart. Lyssnaren får helt enkelt blunda och lita på de som håller i ljudverktygen.

Bandet (och detta är sannerligen ett Band – informellt, icke notbundet, samspelt) använder sig av elektronik i kombination med akustiska instrument, samt samplade lockrop hämtade från arkivens gömmor.

Vi hör en kvinnas hårda, grälla rop från förr ihop med Daniel Karlssons rikt färgade moderna jazzklanger på piano. Jan Johanssons Jazz på svenska uppdaterad 50 år senare, typ. Rytmiskt är musiken framförallt groovebaserad och vi hör en del tretakt som ju är ett av svensk folkmusiks signum, genom våra många olika typer av polskor och valser.

Oddjobs tolkning av den svenska vall- och folkmusiken är inte helt oväntat (för dessa avslappnade lustigkurrar) råare, tyngre och roligare än andra möten mellan jazz och svensk folkmusik som gjorts. Lättast verkar annars vara att betona det skandinaviska vemodet, ensamheten, kylan.

Men Oddjobs sound är varmt. På scen finns bongos och congas som saxofonisten Per Ruskträsk Johansson och trumpetaren Goran Kajfeš ibland lägger ner blåset till förmån för. En liten tamburin i trä finns i Kajfeš hand; han känner efter, väljer, väntar in … Och där! Där! Och där.

Ljudbilden färgas och formas av all elektronik på scen, bland annat av det långa delay och reverb som Kajfeš trumpet ibland går genom. Kulningens öppna vidder infinner sig på Ljungskilegården med andra ord, inte bara i ljudrum utan även i tonspråk. Kajfeš/Johansson tar till standardfraser inom vallåtsmodus (det enkla tonförråd som ett kohorn har) och kohornets mjuka sound emuleras av Johanssons altsax (vi hör honom även på sopransax och basklarinett).

Musiken är på samma gång rytmisk och svävande. Peter Forss på bas och vikarierande Lars Skoglund på trummor håller i rytmen och groovet. Basgångarna/riffen kunde gärna brutits upp mer, både rytmiskt och tonalt.

Musikens svävande aspekter finns i blås och keyboards och det är särskilt Karlssons varma, äventyrliga Rhodes som sätter stämningen. Han skapar ett tillstånd där upp och ner är okända variabler, ett tillstånd av tillfällig förvirring. Som att vakna upp och inte veta i vilket land, vilken stad eller i vems säng man befinner sig i.