Nio år under vilka han har lämnat tonårslivet, klivit in i vuxenlivet och numera befinner sig närmare 30 än 20. Men hans roll som flickfavorit har stått sig stadigt. Något man får ett öronbedövande bevis på när 26-åringen visar sin nuna för Uddevallapubliken och han möts av en mur av skyhöga röster. Han är här för folket i allmänhet, men för flickskriken i synnerhet
Med sig har han inte bara ett snyggt scenbygge, utan också visuellt godis i form av femtioelva lampor och dessutom en åtta man stor uppsättning av musikaliska hejdukar. Två trummisar, två körkillar, två gitarrister och två synth-ansvariga. Tillsammans med detta kollektiv sparkar han igång en väl utmejslad och noggrant förberedd popshow.
Darin inleder med skåpmat i form av Step up, Want ya och genombrottslåten Money for nothing. Att han omfamnar sitt tonårsjag känns en smula udda, men det har inte hänt så mycket rent musikaliskt för Darin genom åren, så låtarna ligger honom nära till hands. Även om han just då inte har nått kulmen.
Tonårsjublet ligger hela tiden runt hörnet. Om Darin bara torkar svetten ur pannan eller tar en klunk vatten möts han av en kaskad av skrik. Och det är han värd, för det är tydligt att Darin faktiskt anstränger sig till det yttersta. Mellansnacken och publikkontakten mellan låtarna känns stel, han är ju inte en i grunden avslappnad scenmänniska, men det gör inte riktigt något, för han försöker verkligen. Inte minst när han blygt förklarar att han ska försöka sig på något som han inte brukar, och därefter vandrar upp till pianot och själv inleder Surrender, endast ackompanjerad av sig själv. Ett spännande inslag som tyvärr är alldeles för kort.
Röstmässigt är Darin i toppklass. I just nämnda Surrender tvingas han på en millisekund flyga upp i sin mest pipiga r'n'b-falsett, vilket han gör med den äran. Faktum är att Darin nästan är som mest värd att lyssna på när han tvingas utmana sina stämband. Men det funkar bra annars också. Den underskattade Runaway pulserar, rycker med och växer, medan Lovekiller jobbar effektivt med stilrena stråkar och pumpande ljus, för att till sist avslutas med väldigt smörig men för all del klanderfri a capella-sång.
Darin hinner dessutom med ett litet akustiskt parti och tvingas också plocka fram sina Så mycket bättre-plågor. På förhand känns det sömnigt, men Uggla-covern Astrologen blir lustigt nog en av höjdpunkterna när ljuset faller på publiken och alla – inklusive killarna i ljudbåset – sjunger duktigt och fint.
Konserten är inte banbrytande på något sätt, inte "fem av fem-bra" och inte magiskt. Men Darin och hans crew är fokuserade och vägrar slarva bort kvällen i Uddevalla. Innan sista låten (Nobody knows) ber han publiken ställa upp på en Instagrambild. Som ett minne. Det är rimligt, för Darin har all anledning att vara stolt över sin insats. Inte minst när han charmar en trött recensent.
Var: Stora scenenNär: Lördag 31 augusti
