Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Jazzsyskon.Syskonen Monica Dominique och Palle Danielsson spelade tätt och intuitivt ihop på L'Jazz i torsdagskväll.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Syskonlek i världsklass på L'Jazz

Jazz

Palle Danielsson och Monica Dominique
konsert
29 oktober, L’Jazz, Ljungskile

Tidigare under dagen berättade jag för min kompis – en amerikansk jazzsaxofonist – att jag skulle höra Palle Danielsson till kvällen. Palle, sa han, han är en av mina favoriter, jag älskar hans sätt att spela.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Danielsson är en världsstjärna. Sist jag själv såg honom spela var på Wakefield Jazz i England, då tillsammans med nu bortgångne engelske pianisten John Taylor. På L’Jazz spelade Danielsson med storasystern Monica Dominique – detta musikaliska syskonpar tilldelades i september årets Monica Zetterlund-stipendium.

2012 gav Dominique och Danielsson dessutom ut duoskivan Togetherness, från vilken de framförde ett stort antal låtar under kvällen i Ljungskile.

Inledningsvis hörde vi My funny valentine, arrangerad på ett sätt som otroligt nog lyfte fram texten tydligare än om en vokalist framfört sången. Några omharmoniseringar, något som till en början låter som en förrädiskt instoppad femtakt, ett vackert intro/mellanspel med brutna ackord… mycket mer behövs inte.

Det utrymme, tonalt och rytmiskt, som Dominique och Danielsson ger varandra när de spelar är stort. Danielssons bas får flyga både högt och lågt runt Dominiques ackord och han ger i sin tur henne friheter som hon med säker självklarhet tar vara på.

Jag har tjatat om det förut, kära läsare. Hur många gånger vet jag inte och jag vågar inte heller kolla efter. Men jag säger det i alla fall igen: jag behöver inget mer än två musiker som samspelar följsamt och lekfullt. På den åttonde dagen skapade gud duon som musikaliskt format. Vad hen gjorde efter detta stordåd vet jag inte.

Under konserten bjöd Dominique och Danielsson på Kenny Wheelers Everybody’s song but my own – denna underbara låt i tretakt som liksom spelar sig själv, som bara finns där i sin fulländning. Duon bjöd även på klassiker som Trubbel, Begin the beguine och Come rain or come shine. På den sistnämnda är Danielssons walking drabbande svängig och tung, med tydlig riktning och styrkraft. Dominique spelar även hon med tungt sväng och hon kryddar gärna sina fraser med mer än en nypa blues.

Men ibland är Dominiques rytmiska idéer inte helt tydliga och det gäller särskilt i de låtar som spelas i medium tempo. Allra bäst är det istället när duon spelar ballader, och hennes rika ackordfärgningar får leva och blomma i rummet.

Det är förutsägbart att prata om intuitiv förståelse när det gäller blodsband, men när dessa syskon spelar ihop låter kommunikationen instinktivt lätt. Särskilt märkbart är det i låtarnas avslutning, coda, där de leker fram slutet med hjälp av ett kort – men betydelsefullt! – blickutbyte syskon emellan.