Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Till minnet av Andersson och Tati

Bengt Anderssons minnesutställning till den franske filmskaparen Jacques Tati kommer till Bohusläns museum. Det har fått Bohusläningenmedarbetarna Thomas och Stefan Edman att tänka extra på sina minnen av den nyss bortgångne Bengt Andersson och lyssna på hans sista cd.

Det var på Bengt Anderssons Tati-vernissage i Stenungsund i höstas. Trängsel i konsthallen, det bleka oktoberljuset spelande över de suggestiva och samtidigt så komplexa bilderna med alla sinnrika detaljer.
Bengt var i sitt esse: på med hatten, pipan i mun, en liten lätt krökning med kroppen – och vips var han förvandlad till Monsieur Hulot, Tatis komiske rollfigur! Vi skrattade förtjust. Och sög på nytt i oss berättelsen om den originelle skådespelaren och regissören bakom Semestersabotören och Min onkel.


”I den bästa humorn finns alltid det djupaste allvaret”, lär Tati ha sagt. Det var också Bengts egen devis. Tänk vad vi älskade hans spralliga upptåg, alla dessa dråpliga historier och träffsäkra Taubeimitationer! Men det blev aldrig yta, aldrig kallprat, sånt värjde han sig mot. Livet är en allvarlig sak. Men också – och här citerade han gärna Dalai Lama – en underbar lek. ”Jag vill leka livet”, sa Bengt.
Ja, han var den eftertänksamme romantikern, som jagade undan mörkret genom sin konst – och kanske än mer med musiken. I sjuttitvå år, sen han var fem, trakterade han sitt kära munspel i princip varje dag.


I morgon lördag är det vernissage på hans utställning på Bohusläns museum, en hyllningsutställning som pågår till början av mars. Tati hyllas av Bengt. Och vi andra får tillfälle att hedra Bengts minne genom att se hans bilder och dessutom avnjuta Tatifilmer som Fest i byn och Play Time.
Strax före sin bortgång hann Bengt Andersson också färdigställa sin sista cd-skiva – Post festum (Footprint/CDA). Med sin kvartett framför han drygt dussinet favoriter som följt honom genom åren. Olle Adolphson och Taube givetvis, men också Lars Gullin och några klassiska standardlåtar av Duke Ellington, Cole Porter och Billy
Strayhorn. Det är fint och känsligt arrangerat, framförallt visorna som fått en varm och klädsam jazzdräkt. Kvartetten är mycket samspelt, där lekfullheten och glimten i ögat är påtaglig. Bengt är som vanligt suverän på sitt munspel, rofyllt och lyriskt ena stunden för att i nästa ögonblick få spela ut ordentligt. Med total inlevelse och närvaro.
Det är nästintill omöjligt att motstå den svängiga och uppsluppna tonen i Taubes Morgon efter regn. Adolphsons vackert vemodsfärgade Nu har jag fått den jag vill ha och Gullins stämningsfulla I’ve seen är andra höjdpunkter i detta helgjutna album.


Med sin konst och musik lever Bengt Andersson i allra högsta grad.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Thomas Edman
Stefan Edman