Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Triss i Kraghe – Kjell, Git och Gio

En nöjespappa, en revydotter och en dansdotterdotter. Familjen Kraghe dras till underhållningsbranschen.

Vi träffas hemma hos nöjespappan Kjell, med otaliga Strömstadsrevyer på sitt samvete. Dessutom textskrivare åt revyernas Kar de Mumma och Hagge Geigert och för Skövderevyn, liksom åt rader av kända svenska sångerskor. Men också åt koreografen Ivo Cramér.

Jag måste förstås fråga: När började du?

Kjell ler:

– Jag skrev revy för Folkets hus i Krokstrand när jag var 14–15.

Spjuvern i ögat kikar fram. Så berättar han: Folkets hus-föreningen höll på att gå i konkurs. Den behövde spela in pengar. Unge Kraghe från Flöghult fick uppdraget att skriva, men styrelsen skulle godkänna texterna i förväg.

– Jag lämnade in blaha-blahi-texter. Sedan fick de en chock på premiären.

Då kom de giftigare replikerna fram.

– Men folk ville se det, inflikar dottern Git.

– Jo, det kom in fantastiskt med pengar. Jag fick fem kronor.

Han blev nog litet berömd, för redan året efter ringde Teaterklubben Aktörerna från Strömstad och bad honom skriva för dem.

Hur blev det så?

– Ja, farsan och morsan, alla var fulla i skoj. Och de var musikaliska. Pappa hade trumset och fiol, mamma sjöng.

– Farfar var ju ute och spelade på helgerna, fyller Git i.

Och Kjell skrev, redan från 5–6-årsåldern. Fadern var litet orolig för den flödande fantasin.

– Hur ska det gå för den pojken, undrade han. Morsan skrattade så hon höll på att dö.

Det gick ju rätt bra. Han blev efter­traktad för sina skarpa texter och när han började skriva för de mest kända revymakarna ledde det till kontakter med många artister, som han också fick skriva för: Jan Malmsjö, Stig Grybe, Siw Malmkvist, Lill-Babs och Monica Zetterlund är bara några namn. Själv låg han på Svensktoppen i tio veckor.

Så träffade han TV-producenten Karin Falck och började arbeta för tv. Det ökade tidspressen, säger han.

– Frågade jag om tiden så var svaret: Du ska ha färdigt texten – nyss.

Git minns utmaningen i att leve­rera texter fort, på en tid utan datorer.

– Pappa skrev och fick springa till närmaste butik för att hitta en fax.

Karriären tog fart. ”Det sa nästan pang”, minns Git.

Det betydde att hennes pappa var mycket borta på turnéer. Tre spelningar per dag och resor över hela Sverige var inte ovanligt. Kjell stod på scenen och han skrev texterna.

– Vissa saker såg mamma och jag, när de var i närheten.

Ivo Cramérs pedagogiska dansföreställning om geometri för Cullbergbaletten och med texter av Kjell såg hon i Herrestad. Målet­ var att lära ut geometri på ett roligt­ sätt. Dansarna skapade geo­metriska figurer med kropparna och förklarade samtidigt.

– Det var Pythagoras sats i rocktempo. Men ska vi prata, undrade dansarna. De var ju inte vana vid repliker, minns Kjell.

Så småningom möttes far och dotter i en musikal. Ivo Cramér, som bodde i Strömstad, regis­serade Stoppa världen och bad Kjell uppdatera en del texter. Han tyckte också­ att Git skulle åka till Stockholm till audition för en roll.

– Jag förstod inte riktigt hur det brukade gå till. Jag skulle spela scener mot någon och göra om och om. Till slut sade jag att jag måste gå, ”tåget går hem”, berättar hon.

Antagen blev hon. Till huvudrollen.

Men hon hade inte någon teaterdröm från början.

– Fast jag hade ju inget val. Mamma var också med när revyerna sattes upp. Och de hade ingen barnvakt. Jag var alltid med i kulis­serna. Det var de andra barnen också. Vi rev biljetter och sålde program. Men jag ville inte stå på scenen. Jag såg ju baksidan, stress och nervositet.

Som barn längta de hon efter tomten till jul. Men han klämdes in mellan mamma som jäktade med julmat och pappa som hade premiärnerver inför nyårs­revyn.

För sig själv inne på sitt rum sjöng hon ändå och testade att göra som dansarna på TV.

– Förutsättningarna var annorlunda då. Det fanns ingen dans­skola i Strömstad. Jag och en kompis gick på husmodersgymnastiken. Det var det närmsta.

Hon tittar på dottern Gio, tvärs över bordet. Gio går i åttan nu och har dansat sedan hon var sådär tre. Först i barngrupp på Badhuset, från cirka åtta års ålder på Halden Danseskole, som kulturskolans lära­re tipsade om.

– Jag tar lektioner i klassisk balett, modern dans och jazz, berättar hon.

Dessutom är hon del av Østfold dansekompani for ungdom, som samlar dansintresserade mellan 13 och 18 år till olika dansprojekt, oftast i Fredrikstad. De gör föreställningar tillsammans med Østfoldbördiga dansare som gör professionell karriär.

Kompaniet får arbeta med professionella koreografer och dansade nu senast ett verk av Jo Strømgren, en av Norges mest populära och namnkunniga just nu.

Det blir med andra ord åtskilliga resor till grannstäderna, särskilt nu när Juleselskapet sätter upp sin traditionella julföreställning på Fredrikshalds Teater. Gio är med i ensemblen, liksom förra året när det var Oliver Twist som gällde.

Morfar Kjell åker förstås och tittar.

– Hon är makalös. Hon har musikaliteten.

Fram till premiären 21 november är det nu resande, repetitioner – och för föräldrar väntande – som gäller.

Den som sett mamma Git på scenen har nog tänkt på att hon dansar gärna och bra; så har det också blivit danskurser i mera vuxen ålder för tjejen som började med husmodersgymnastik.

– Det är många som tror att jag har lärt Gio. Men det är tvärtom.

Inspirationen kan däremot ha kommit från mamma.

– Om föräldrarna har ett intresse följer barnen med. Hon är lika duktig med kockkniven som dansen, säger Git – Gios pappa är kock.

Med har Gio varit. Git minns föreställningen när medspelarna undrade varför hon höll armen så konstigt. Hon böjer en arm och ser förvånat på den, spelar upp händelsen.

– Jag hade hållit Gio på höften under repetitionerna och nu hade jag glömt att jag inte hade något barn där.

Men Gio ville ju se mera av vad mamma gjorde, så pappa Johan fick ta med henne till soundcheck.

– Fast hon kunde inte säga soundcheck. Alla visste vad som gällde när Gio kom till ”sannsäck”.

En revyartist kommer också ofta hem med blommor på kvällen. Så när Git fick ett annat, ”vanligt” arbete och kom hem efter jobbet undrade­ Gio ”men var är blomman?”

– Det skulle inte skada om fler fick blommor när de jobbat – i alla fall mentala, säger Git.

Feedback alltså. Av sådan finns det också minnen. När Git en period­ bodde på Billingshus utanför Skövde och spelade revy där såg hon en dag massor av poliser postera sig. Interner från Kumla eller Hall skulle se föreställningen. Säker­hetspådraget var stort.

Git stod vid ett tillfälle ensam på scenen och sjöng Kjells text Sparven, om Edith Piaf vars liv ju rymde det mesta och inte varit så lätt. Git hade bett särskilt att få utrymme för den sången, eftersom flera andra­ texter helt enkelt varit dåliga.

– Det hördes applåder och rop från de bakre raderna. Sedan reste de sig, en efter en, och sade ”ja ett sådant liv har vi också haft”.

– Jag har sällan fått bättre beröm. Men när jag kom ut var internerna borta. Det hade varit kul att få tala med dem.