Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/3

Ulf stortrivs med sitt spännande dubbelliv

Ena dagen jagas han som en Beatles-stjärna på Moskvas gator. Nästa dag lever han Svensson-liv hemma i villakvarteret i Vänersborg. Dirigenten Ulf Wadenbrandt trivs med kontraster i livet.

Med huva över huvudet och mörka solglasögon lämnar han hotellrummet, tar bakvägen ut och sätter sig i en av de väntande bilarna tillsammans med sina bandkolleger. Utanför på gatorna står fans i klungor och försöker få en skymt genom de tonade rutorna. Om han hinner skriver han några autografer till de som står samlade utanför backstage-ingången när de kommer fram till arenan, och senare på kvällen står han i strålkastarljuset uppe på scenen inför tusentals människor i publiken. 

Ungefär så ser en vanlig arbetsdag för Ulf Wadenbrandt – när han befinner sig på andra sidan Östersjön. 
– Det är helt sjukt, som rena Beatleshysterin. Jag kan inte gå någonstans utan att bli igenkänd. Det är roligt att få uppskattning för sitt jobb, men sen är det skönt att komma hem hit och känna lugnet, säger Ulf Wadenbrandt leende, där han sitter hemma vid köksbordet i villan i Vänersborg.
Hemma i Vänersborg lever Ulf ett ”vanligt Svensson-liv” med sin fru Eva och döttrarna Ida och Lina, och är som vem som helst i grannskapet. Om dagarna undervisar han ungdomar i musik på Kulturskolan N3 i Trollhättan, när han inte reser runt och dirigerar symfoniorkestrar eller samarbetar med svenska artister. Som dirigent och musiker är Ulf visserligen lite av ett känt namn i stan, men inte på långa vägar som han är i Ryssland. Knappt någon här har ens hört hårdrocksbandet han dirigerar för där, Aria. Men där är de giganter.
– Man kan säga att Aria är som Rysslands motsvarighet till Iron Maiden, de är ofantligt stora. Och nu har ju jag blivit en slags sjätte bandmedlem med, så fansen har stenhård koll på mig, säger Ulf.

Dottern Ida, 16, går i Ulfs fotspår och har planer på att bli nästa stora violinstjärna. Bild: Emilie Aune
Dottern Ida, 16, går i Ulfs fotspår och har planer på att bli nästa stora violinstjärna. Bild: Emilie Aune

Dirigent för ett hårdrocksband? Ja, du läste rätt. Sedan förra året är det Ulfs roll i Aria att hålla i dirigentpinnen och balansera stråkar och klarinetter i takt med elgitarrer och baskaggar i metalriff på utsålda arenor inför headbangande fans. Ett scenario han aldrig kunnat föreställa sig för några år sedan, men i dag är det som att cirkeln är sluten.
– Jag är uppväxt med hårdrock och det var det jag spelade i tonåren. Så det är kul att vara tillbaka och lira rock igen. 
Det var med trummor som allting började för Ulf. Som son till en trummis i dansband och orkestrar var steget till trumpinnarna inte långt för Ulf själv att ta som ung, och första replokalen hade han i föräldrahemmet i Bullarebygden i norra Bohuslän.
– Brorsan och jag brukade öva på övervåningen medan mamma satt i köket nedanför. Det var nog lite högljutt för henne, men hon lät oss spela som vi ville och det är jag väldigt tacksam för i dag. Det gav mig en bra grund, berättar Ulf.

Hobbyn växte och musikgymnasiet i Uddevalla blev ett självklart val. Snart behärskade Ulf de flesta instrument, och efter det arbetade han som musiklärare och frilansade som musiker i olika dansband runtom i trakterna. För att sedan gå vidare till musikhögskolan Ingesund i Arvika, där han efter studietiden kunde titulera sig dirigent. 
– Jag kände att det var något som passade mig, att styra och få andra människor att leverera. Det kräver både förberedelser och grundkunskap men också mycket feeling. Det ger och tar energi, det är framförallt det som är roligt, säger Ulf.
Genom åren har karriären gått stadigt uppåt. Från musiklärare i Vänersborg till kulturskolechef på Kulturskolan i Trollhättan – samtidigt som han har dirigerat för en mängd orkestrar både i Sverige och utomlands. Robert Wells, Loreen, Peter Jöback och Susan Boyle är några av alla artister som Ulf har samarbetat med. Dessutom har turnébussen gått med egna symfoniorkestern Sweden symphony orchestra, som stått för fiolerna i Rhapsody in rock. 

Ulf (i mitten) hoppar och skuttar under en konsert i Ryssland. Bild: Privat
Ulf (i mitten) hoppar och skuttar under en konsert i Ryssland. Bild: Privat

Det var just genom Robert Wells som Ulf fick en fot in på den ryska symfoniscenen för några år sedan, och sedan dess har uppdragen rullat på. I samband med en konsert i Moskva förra vintern kom så förfrågan om ett gästspel för Aria. 
– Jag satt i hotellfoajén och fick ett meddelande på Facebook från en kvinna som frågade om jag ville göra en jubileumsshow med Rysslands största hårdrocksband Aria. Jag kände till dom sedan tidigare och det lät såklart intressant. 45 minuter senare träffade jag Arias management på hotellet. Efter två minuter sa promotorn ”honom ska vi ha”. Och så blev det så. 
Ett par månader senare stod Ulf med dirigentpinnen tillsammans med Aria och sin symfoniorkester på arenan Stadium live i Moskva, inför 8 000 jublande fans. Stjärnstatusen fanns där innan han ens hann ställa sig på scen.
– Arias PR-team hade marknadsfört mig med bandet som ”den nye svenske stjärndirigenten”. Jag kunde inte åka tunnelbana utan att bli igenkänd, folk flockades omkring mig överallt och ville ha autografer. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig något liknande! 

I dag, efter ett och ett halvt år och 21 shower med Aria, har Ulf börjat vänja sig vid livet och kontrasterna som rysk rockstjärna på deltid. En ganska lagom balansgång, tycker han. 
– Att komma hem hit där allt är som vanligt är en ganska skön kontrast. Jag älskar uppmärksamheten och fansen med Aria men det hade varit svårt att leva i den bubblan jämt. Här hemma kan jag bara vara mig själv och koppla av. 
Såvida han inte får ett oväntat besök…
– En gång förra året kom det ett ryskt fan och ringde på dörren, men det är enda gången det har hänt, skrattar Ulf.