Jarsefolk. Gruppen har sin bas i Järvsö och en stor del av den musik som gruppen spelar är kopplad till orten.
Jarsefolk. Gruppen har sin bas i Järvsö och en stor del av den musik som gruppen spelar är kopplad till orten.

Ung folkmusik på Grebbestad Folkmusikfestival

Tre band spridde sina folkliga tongångar på Grebbestad Folkmusikfestival i lördags.

ANNONS
|

Temat för årets festival var ”Unga musiker” och visst lockade kvällen en del ungdomar, men publikens medelålder var ändock (och fullkomligt obegripligt) ganska hög. Jag vill passa på att sända ett meddelande till alla kids därute: folkmusik är hur tufft som helst.

Grebbestad Folkmusikfestival hölls på Gårdemyr, utomhus men tack och lov under tak; den regnfyllda blåsten var bitter, och hittade man textilier av substans så hamnade dessa på kroppen oavsett passform.

Första band att med musik värma oss var trion Jarsefolk. Gruppen har sin bas i Järvsö och en stor del av den musik som gruppen spelar är kopplad till orten. Sara Karlssons och Robert Järvström Rotters fioler väver sig kring varandra i sirliga stämmor samt unisont. I botten av ljudbilden finns Andreas Josefssons bouzouki som pumpar underdelningar och harmonier med finess.

ANNONS

Både när Jarsefolk spelar traditionella låtar och sina egna originalkompositioner är det en sak som utmärker deras sound, och det är enkelheten. Arrangemangsmässigt verkar inga stora ansträngningar gjorts, låtarna spelas som de är och den musikaliska variationen ligger i ackord, stämmor och betoningar. Musiken får liv av att medlemmarna i Jarsefolk är så samspelta och kan slappna av i detta. Sara Karlsson sjunger även ett antal sånger (till exempel Hälsingevalsen) under konserten. Hon har bett i sin stämma – en pigg röst till ett par pigga bruna ögon.

Efter Jarsefolk följer trion Höst, som består av Agnes Casimir Lindholm, Emelie Molander och Mats Gawell. Även här hör vi kombinationen av två fioler (samt altfiol) och ett plockat/knäppt stränginstrument. Mats Gawell spelar tolvsträngad gitarr på sitt eget vis: med löpande basgångar och viss experimentlusta i tonproduktion.

Även Casimir Lindholm och Molander spelar Hösts egenkomponerade (något mer uppstyrda/arrangerade) repertoar väl. Men framförallt känner jag att Hösts och Jarsefolks ljudbilder är mycket lika och att ett svängigt, drivet komp i dur bör existera i motvikt till något annat.

Jag blir bönhörd genom molnen. Sist ut på scen är kvartetten Kolonien. Inget blås, det är sant. Men med Anna Möller på fiol, Arvid Rask på gitarr och mandola, brodern Erik Rask på nylongitarr (genom oktavpedal), Mischa Grind på perkussion och samtliga medlemmar på sång exploderar atmosfären av nya tongångar. Poppig och varm folkmusik, med känsla för det djupt musikaliska.

ANNONS

Jag brukar som regel undvika både svordomar och att använda ett så intetsägande ord som ”bra”. Men shit, Kolonien är så jävla bra.

ANNONS