Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
SEGLARE. Birger Sjöbergs äldre halvbröder gav sig ut på resor och längtan efter att få göra likadant hjälpte honom i en svår familjesituation. Bild: Klara Magnusson.
SEGLARE. Birger Sjöbergs äldre halvbröder gav sig ut på resor och längtan efter att få göra likadant hjälpte honom i en svår familjesituation. Bild: Klara Magnusson.

Vill visa att det ändå finns hopp

Det landade en bok från norr på skrivbordet. Draken heter den. Författare är Birger Sjöberg från Järvsö, tidigare Krokstrandsbo, alltid Musöbo.

Drakhuvudet på omslaget har havets grönblå färg men mycket röda ögon. ”En självbiografisk uppgörelse med det förflutna” säger baksidestexten.

Jag börjar läsa. En vag minnesbild av stjärnhimmel och en mast placerar mig i den miljö där Birger Sjöberg alltid hört hemma: på havet, seglande. Han ska återvända dit men inte nu. Istället hamnar vi i 1950-talets Rom på semesterresa. Birger är tre år. Han konstaterar som den alldagligaste sak i världen att mor var blid och far gick på amfetamin. Några rader senare konstaterar han också att bilder alltid ljuger.

Ytan var bokstavligen polerad: läkarfamilj i ståndsmässig våning på Östermalm. Verkligheten var grotesk. Jag får en allt hårdare klump i magen ju längre jag läser. Faderns missbruk av det mesta som låter sig missbrukas innebär övergrepp av skilda slag mot övriga familjen. Modern försöker hålla ihop det hela. Hon tar hjälp av Birger, som får en alltför stor börda att bära. Särskilt för ett barn.

Som ett inferno kommer sedan bokens titelberättelse, när huvudpersonen bestämmer sig för att dö till havs och seglar iväg ensam. Så småningom verkar han dock ändå inte vara ensam. Någon är med ombord? Någon ställer frågor om vad han gör och gjort. Någon har en pipa med ett drakhuvud. Hallucinationer? Spökhistoria?

I alla fall inte en självbiografisk berättelse av samma snitt som de övriga. Jag ringer författaren.

– Det där är mitt problem. Redan med Catalina (en berättelsesamling från 2008) sade förläggaren att jag är svår att placera i ett fack, säger han.

De självbiografiska berättelserna är just självbiografiska. Han delar med sig av sin barndom, vill visa att det finns hopp.

– Ett hopp om försoning hur sviken man än är av sina föräldrar.

Berättelsen om Draken är ett nyckelkapitel, mycket riktigt ett undantag från det strikt självupplevda.

– Den är en allegori över skulden, skulden över att jag inte kunde ställa allt tillrätta.

Vid något tillfälle säger någon i boken till jag-berättaren att han är ett maskrosbarn, ett sådant som klarar sig mot alla odds. Ofta brukar det visa sig att sådana barn, som likt maskrosen fortsätter att växa rakt genom hård asfalt, har haft en annan betydelsefull vuxen som stöd. Det hade Birger Sjöberg också, berättar han.

– Min äldre halvsyster, som tidigt lämnade familjen och blev nunna i Frankrike.

Läsaren möter henne i boken, i Normandie och i USA, tillsammans med Birger, som träffar sin syster då och då på olika håll i världen.

Läsare i Hälsingland har tyckt att detta med seglatser och hav är sidostråk, berättar Birger Sjöberg.

– Det är det ju inte. Det vet alla som känner mig.

För oss i Bohuslän, som känner Birger Sjöberg som segelmakare och berättare av skepparhistorier, är havet förstås en röd tråd, från det vaga minnet i babykorgen till berättelsen om irrfärden i dimman utanför Musö en julhelg.

Också där smyger det övernaturliga in, när han visas rätt av ett spökskepp. Han seglade verkligen vilse i dimma på väg hem från Siv Sjöstrand på Otterön, men spökskeppet hittade han på, försäkrar han, inte ens influerad av någon skepparhistoria. Men när Siv Sjöstrand läste berättelsen sade hon ”Du ska inte rota i det där... Det är flera som har sett den skutan...”

Han kom hem och han firade jul. Och fortfarande i dag spelar Musö en viktig roll i hans liv, som den gjort för familjen i 70 år.

Det känns välgörande att tänka på. Helt sköljer det inte bort klumpen i magen. Det ska det inte heller, för även om försoning finns bör barn inte behöva uppleva det denna bok handlar om.

Berättelsesamling av Birger Sjöberg.

Bokförlaget K&R AB, 2018

Birger Sjöberg:

Född 1953

Uppväxt i Stockholm

Har bland annat varit segel­makare och vinodlare i Krokstrand.

Bor numera i Järvsö

Andra böcker:

Berättelser från havet (2001), Sjörök (2205, Catalina (2008), Det är din själ jag kysser (om Siv Sjöstrand och Evert Taube, 2008)