Tidsbrist. Ellen Mattson är framgångsrik författare sedan snart 30 år. Ändå kan hon inte leva bara på sitt bokskrivande. ”Det vore fantastiskt att någon gång enbart få tänka på sitt skrivande. Jag har läst att Kazuo Ishiguro har en fru som sköter precis allt åt honom så att han ska få skriva. Och Thomas Mann hade en hel stab med folk som skötte allt praktiskt. Så skulle jag kunna ha det.”
Tidsbrist. Ellen Mattson är framgångsrik författare sedan snart 30 år. Ändå kan hon inte leva bara på sitt bokskrivande. ”Det vore fantastiskt att någon gång enbart få tänka på sitt skrivande. Jag har läst att Kazuo Ishiguro har en fru som sköter precis allt åt honom så att han ska få skriva. Och Thomas Mann hade en hel stab med folk som skötte allt praktiskt. Så skulle jag kunna ha det.” Bild: Anna-Lena Lundqvist

Ellen Mattson – en frisk vind i Svenska Akademien

Författaren Ellen Mattson lever nära nog precis det liv hon vill leva, i huset på landet med sin katt och sitt skrivande, långt från offentligheten och med så få störande moment som möjligt. Ändå tackade hon ja till att bli ny ledamot i Svenska Akademien. Vi åkte till Ljungskile för att fråga varför.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

Bladsprickningen är två, kanske tre dagar bort när vårsolen värmer markerna kring Brandseröd, söder om Ljungskile.

Ännu kan skogen inte ha några hemligheter och författaren Ellen Mattson kan sitta i sitt hus och speja långt, långt in bland trädens kala grenar och leta efter räv, hjort och hackspett.

Åt andra hållet böljar hagarna, där går en grannes vackra hästar och en annan grannes rufsiga highland cattle-kor och där kan hon promenera ner mot sjön.

En bra dag i författarens liv vaknar hon och kliver ur sängen, klappar sin katt och äter frukost, och sätter sig sedan för att skriva, under dygnets bästa timmar, fram till lunch.

ANNONS

Därefter en rejäl promenad i omgivningarna, för att se och lyssna till naturen, se hur fåglarna bildar par och hararna skuttar. På eftermiddagen väntar annat läsande, kanske en bok som ska recenseras, och sedan skrivande av någon artikel. Innan kvällen kommer tar hon en titt på det hon skrev på förmiddagen. Funkar det? Blev det bra?

Sedan läggdags, och förhoppningsvis samma rutin nästa dag.

– För mig är den bästa dagen när inget händer, när ingen ringer och ingen hälsar på. Då får jag tre, kanske fyra, timmar aktiv skrivtid, och en promenad, det är det viktigaste. Andra tycker att det låter jättetråkigt, men jag tycker om det inrutade. Då behöver man inte tänka så mycket på annat. Om man skriver en roman bygger man upp en alternativ värld, och då vill man vara i den världen så mycket som möjligt. Men ibland kommer folk och hälsar på och andra ringer, det har varit lite väl mycket sådant den sista tiden.

Ellen Cecilia Mattson

Ålder: 56 år.

Bor: I Brandseröd, Ljungskile, med katten Murre.

Gör: Författare och litteraturkritiker.

Aktuell: Nyutnämnd ledamot i Svenska Akademien på stol 9, där hon efterträder Jayne Svenungsson. Inträder formellt vid Akademiens högtidssammankomst den 20 december.

Fick beskedet av Akademien i slutet av mars

Den 28 mars blev hon mer störd än någonsin. Då meddelade Svenska Akademien att Ellen Mattson, bohuslänsk författare och litteraturkritiker i bland annat Göteborgs-Posten, utsetts till ny ledamot på stol nummer nio.

Det blev en väldigt annorlunda dag. Sedan tidigare hade hon ett avtalat besök av pianostämmaren och dessutom skulle hon till sin doktor på Tjörn. Och så började telefonen ringa på det. Det blev inte många rader skrivna i den påbörjade romanen den dagen, och inte så väldigt mycket veckorna som följde heller.

ANNONS

– Det tog en tid att landa, det var ganska omtumlande. Nu tycker jag att det ska bli roligt att börja arbeta för Akademien. Men jag väljs in formellt i december och börjar väl arbeta först efter nyår. Det är skönt att det är en bit bort. Då hinner jag skriva färdigt min roman först.

Svenska Akademien befinner sig i ett påbörjat förändringsarbete. Det som började med en granskning i ­Dagens Nyheter i november 2017 där 18 kvinnor anklagade den så kallade Kulturprofilen, Jean-Claude Arnault, för sexuella övergrepp och trakasserier, slutade i Svenska Akademiens djupaste kris, med strömavhopp av ledamöter och en sörja av anklagelser om sexuella trakasserier, nepotism och läckta nobelpristagarnamn. När stormen bedarrat något hade Arnault dömts för våldtäkter (hovrättsdomen är överklagad till Högsta domstolen) och fått hela Svenska Akademien att framstå som, i bästa fall, en blandning av sunkig herrklubb och bråkig dagisklass.

I minoritet. Med de senast invalda ledamöterna, Ellen Mattson och Anne Swärd, är 17 av 18 stolar i Svenska Akademien åter tillsatta. Fem av de 17 ledamöterna är kvinnor. ”Man får väl nästan förutsätta att även den sista stolen går till en kvinna, om Akademien menar allvar med sitt förändringsarbete”, säger Ellen Mattson.
I minoritet. Med de senast invalda ledamöterna, Ellen Mattson och Anne Swärd, är 17 av 18 stolar i Svenska Akademien åter tillsatta. Fem av de 17 ledamöterna är kvinnor. ”Man får väl nästan förutsätta att även den sista stolen går till en kvinna, om Akademien menar allvar med sitt förändringsarbete”, säger Ellen Mattson. Bild: Anna-Lena Lundqvist

Nye ständige sekreteraren Anders Olsson ledde en skadeskjuten akademi där bara en dryg handfull ledamöter fanns tillgängliga, och geggamojan från bråken hade skvätt på samtliga kvarvarande.

För den som är framstående författare eller intellektuell i Sverige har det under snart 250 år varit en ära att bli tillfrågad om att vara med i Svenska Akademien och närmast en självklarhet att tacka ja.

ANNONS

Men jag vet ju hur viktig Akademien är. Det handlar om så mycket mer än Nobelpris och ärtsoppa på Gyldene Freden.

Nu fanns för första gången starka skäl att tacka nej. Varför vill Ellen Mattson vara med i denna dysfunktionella församling?

– Om jag fått frågan för ett år sedan, då hade jag nog tackat nej. Men det har hänt så pass mycket den senaste tiden, framför allt har de valt in ett antal nya personer, de har startat en förändringsprocess som alla är eniga om. Då var det inte så svårt att säga ja.

Om det som hänt vet hon inte mer än någon annan utomstående, säger hon.

– Som alla med koppling till kulturvärlden har jag följt nyheterna väldigt noggrant och varit upprörd, förbannad och ledsen. Mycket av det som pågått under ett och ett halvt år har handlat om att tolka saker som läckt ut, kryptiska och otydliga rykten, som ibland har varit motsägelsefulla. Nästan som Kreml en gång i tiden. Men jag vet ju hur viktig Akademien är. Det handlar om så mycket mer än Nobelpris och ärtsoppa på Gyldene Freden.

Vad handlar det om då?

– Svenska Akademien är en institution som ska stödja det svenska språket och litteraturen. Det görs på många sätt. Jag har till exempel i flera år arbetat för litteraturbanken, ett projekt som Akademien stödjer, som handlar om att digitalisera svenska klassiker och göra dem tillgängliga för nedladdning. Det är ju världens bästa projekt, och det är såna saker som är så viktiga.

ANNONS

Ser du tecken på att Akademien förändras?

– Jag tycker inte att en så gammal institution ska lägga om kursen över en natt. Det är nödvändigt att förändringen går försiktigt. Men de är numera bra på att berätta och informera på sin hemsida. De har ändrat lite i stadgarna och försöker bli mer transparenta. Förändringen blir också en naturlig följd av att det kommer in flera nya ledamöter samtidigt. Man ska komma ihåg att Akademien har fortsatt sitt arbete hela tiden, med ord­boken och annat. Det är ju inte den språkliga och litterära kompetensen det är fel på.

Känner du själv att du kan bidra?

– Jag har suttit i liknande sammanhang. Jag har haft läsuppdrag för Statens kulturråd, jag har suttit i författarfondens beredningsutskott, jag har suttit i juryer. Man läser, värderar och belönar det som håller den högsta kvaliteten. Jag utgår från att jag kommer att fortsätta med det. Sammanhanget är inte likt något annat, men arbetet är nog samma. Jag har ett väldigt stort intresse för språk och litteratur. Jag är romanförfattare och läsare, men inte forskare. Prosa är min inriktning.

Anders Olsson var ju tydlig, i samband med din utnämning, med att han ville ha en prosaist.

ANNONS

– Jaha, jag vet inte vad han har sagt.

Vet du inte?

– Jag har inte riktigt sökt upp det. Det var lite chockartat när det hände. Jag var inte riktigt beredd på det. Det var omtumlande.

Lämnade lägenheten för livet på landet

Den här dagen innehåller också störande moment. Två Dagar är på besök, och någon gång under dagen väntas också grannen Holger – han fungerar som traktens fixare – hit för att tvätta ett litet växthus som Ellen har kommit över.

– Jag är ingen trädgårdsmänniska. Jag är inte så road av hårt fysiskt arbete. Man får ont, blir smutsig och svettig. Jag gillar att promenera. Här i trädgården gillar jag framför allt min gamla ek. Men ett litet växthus med tomater, det kan väl vara trevligt. Jag får ha koll på telefonen, för jag tror att Holger messar när han är på väg.

Det är ett trivsamt och opretentiöst hem som Ellen Mattson bjuder in till. Här har hon bott i 18 år, efter att ett förhållande tog slut och hon lämnade lägenheten i Uddevalla. En skev stentrappa leder upp till en dörr med målat kurbitsmönster i bjärta färger.

– Hon som sålde huset älskade kurbits, hon hade målat det överallt. Jag målade över det mesta, men lät dörren vara.

ANNONS
Livet på landet. Ellen Mattson har bott i sitt nuvarande hus i 18 år, efter att ett förhållande tog slut och hon lämnade lägenheten i Uddevalla. En skev stentrappa leder upp till en dörr med målat kurbitsmönster i bjärta färger.
Livet på landet. Ellen Mattson har bott i sitt nuvarande hus i 18 år, efter att ett förhållande tog slut och hon lämnade lägenheten i Uddevalla. En skev stentrappa leder upp till en dörr med målat kurbitsmönster i bjärta färger. Bild: Anna-Lena Lundqvist

Hon ursäktar en del skönhetsfläckar, som någon tapet som möjligen blivit omodern. ”Jag är inte så intresserad av att åtgärda saker innan det är absolut nödvändigt.”

Det finns bokhyllor i nästan alla rum. En trappa upp har hon sin arbetsplats. Hon har ett helt hus till sitt förfogande, men har ändå valt att inrymma sitt kontor i en ombyggd garderob på övervåningen. Där är nätt och jämnt ståhöjd och precis så mycket plats att ett skrivbord och en stol går in. Hon har satt in ett litet, kvadratiskt fönster för att få en smula ljusinsläpp.

– Här ska jag bara skriva, det behöver inte vara fint. Här ska inte finnas något som distraherar, förklarar hon.

Senaste boken utspelar sig på Marstrand

Fem A4-papper är hoptejpade och uppnålade på väggen, här har hon skrivit en tidslinje för den pågående romanen. Sedan debuten med ”Nattvandring” 1992 har Ellen Mattson skrivit ytterligare tio böcker. Hon har hoppat mellan genrer och aldrig skrivit någon uppföljare. Hon har belönats med flera priser bland annat Svenska Dagbladets litteraturpris, Göteborgs-Postens litteraturpris och De Nios Vinterpris.

Den senaste boken, ”Tornet och fåglarna”, följer kommendanten på Carlstens fästning på Marstrand under danskarnas attack 1719.

– Marstrandsboken var jobbig, eftersom jag var tvungen att forska en massa, och jag har inte något särskilt intresse för det militära. Jag var intresserad av kommendanten och hans öde, men då var jag tvungen att ta redan på en massa annat också. Vilka vapen hade de på 1700-talet? Vad åt man? Det blir en massa barlast som man bär runt på, ibland utan nytta. Jag skrev en bok som heter ”Vinterträdet”, om Greta Garbo. Då lärde jag mig hela spårvagnsnätet i 1930-talets Los Angeles. Och sedan använde jag det inte ens. Jag har kolleger som älskar det där forskningsarbetet, men det gör inte jag. Den nya boken är en ren fantasiprodukt. Jag hittar bara på och skriver, det är skönt.

ANNONS

Liknar en litteraturvärldens Gubben Pettson

En bil brummar till på grusvägen som slutar vid Ellen Mattsons hus. Holger kommer med högtryckstvätten för att fräscha upp växthuset. Vi går ut och hälsar.

– Ni är här från GP? Ja, Ellen har aldrig ledigt längre, alla rycker i henne. Men det är fantastiskt med Svenska Akademien, eller hur? Tänk att någon man känner ska sitta med där, säger han.

Ellen, som har blivit ännu mer av en lokal kändis än tidigare, skrattar.

– Ja, vi tycker alla här omkring att det är på tiden att Brandseröd får representation i Akademien.

Jag är något av en ensamvarg. Det är inte så att jag har social fobi. Jag tycker om människor, men är socialt lat.

Medan Holger kopplar på vattnet tar vi en promenad i grannskapet.

Det är svårt att tänka sig en person som passar sämre ihop med Svenska Akademien så som den har framstått de senaste 18 månaderna än Ellen Mattson. Kanske är det därför hon kommer att passa så bra.

Ellen Mattson sitter 50 mil från Stockholm, men ännu längre ifrån mentalt. Hon är inte etablissemang, hon koketterar inte med sitt kontaktnät eller sina meriter, hon har aldrig varit på Kulturprofilens klubb Forum, hon är ingen statusjägare.

Snarare framstår hon, där hon sitter i sitt hus på landet med sin katt och sin längtan efter att få vara i fred, som en litteraturvärldens Gubben Pettson. Eller ja, Gumman Mattson, då.

ANNONS

– Jag är något av en ensamvarg. Det är inte så att jag har social fobi. Jag tycker om människor, men är socialt lat. Jag är inte särskilt intresserad av kalas, i en vidare mening, om du förstår vad jag menar.

Eftermiddagsrutin. Ellen Mattsons dygn följer i bästa fall ett tydligt och enkelt schema: skrivande på förmiddagen, läsande på eftermiddagen.
Eftermiddagsrutin. Ellen Mattsons dygn följer i bästa fall ett tydligt och enkelt schema: skrivande på förmiddagen, läsande på eftermiddagen. Bild: Anna-Lena Lundqvist

Under den korta period som hon övervägde Akademiens erbjudande funderade hon på vad det skulle innebära. Skulle hon få tid för sitt eget skrivande? Skulle hon förväntas närvara på alla Akademiens ärtsopps­luncher på Gyldene Freden?

Hon diskuterade saken med några få närstående och kolleger. Hennes förläggare Eva Bonnier uppmuntrade henne att tacka ja, men samtidigt inte ta på sig för mycket arbete.

– Jag har ju inte tackat ja för att sedan maska. Men de träffas ju varje torsdag, det kanske jag inte klarar av. Jag har sagt att jag inte är så intresserad av det yttre, jag vill göra mitt jobb. Och det tror jag att de har förståelse för.

Frågan är hur arbetet med Akademien påverkar det inrutade liv som hon har kommit att tycka så mycket om.

– Jag skriver ju inte bara på mina böcker, jag har ett antal sidouppdrag. Jag är lektör och läser manus, jag skriver litteraturkritik och jag gör författarbesök och en del annat. Om jag skalar ner sidouppdragen och ersätter dem med arbete för Svenska Akademien, då kanske livet till och med blir enklare. Jag vill egentligen inte ha ett liv som är uppdelat på väldigt många småsaker, det blir för splittrat. Det är som med matlagning, det är lagom med tre till fem ingredienser. Då blir jag lugn.

ANNONS

Men hon insåg också att man inte kan säga nej till all typ av förändring.

– Jag kände att ja, jag tycker om mitt liv som det är, jag gillar att ha det lugnt och hålla på med mitt. Men jag har ju nu i nästan 30 år jobbat på det sättet. Och om nu livet kommer och ställer en sån här fråga som inte är likt något annat, då känns det lite tråkigt att säga nej. Då är man tråkig om man säger nej. Det skulle kännas lite livsfegt. Dessutom kan man ju uppenbarligen hoppa av numera. Jag måste inte säga ja till ärtsoppsluncher varje torsdag i resten av mitt liv.

Tre av Ellen Mattsons favoritromaner

”Bergtagen” av Thomas Mann: Jag är nästan sjukligt fascinerad av Thomas Mann och hela den borgerliga bildningskultur han representerar. ”Bergtagen” är den av hans böcker som jag läst flest gånger och aldrig tröttnar på.

”Drottningens juvelsmycke” av Carl Jonas Love Almqvist: Något av det märkligaste som skrivits på svenska språket, en tidlös och gränslös roman som jag också gärna läser om.

”Svindlande höjder” av Emily Brontë: Romanernas roman för mig och dessutom med en så fängslande bakgrundshistoria, om de tre systrarna på heden som satt i sin isolering och skrev odödliga mästerverk.

ANNONS