Filmrecension: Lågmält om kärlek och slump

En ung kvinna upptäcker att hennes bästa kompis nya kärlek är hennes egen expojkvän och blir svartsjuk. En universitetsstudent försöker locka en tidigare lärare i en utpressningsfälla å sin yngre älskares vägnar, men det går inte som planerat. En kvinna råkar träffa på sin första kärlek på en tågstation i en värld där ett datorvirus har slagit ut våra moderna kommunikationsmedel.

"Tillfälligheter och fantasier" består av tre korta historier som egentligen inte hänger ihop med varandra annat än med ekon av samma teman. Slumpartade möten, kärlek med förhinder, åtrå, rollspel, stora livsbeslut, oförutsedda konsekvenser och sorg.

En annan röd tråd är att alla tre filmerna är förbannat spännande. Scenerna är utdragna och dialogtunga och spelet nedtonat. Men det blir liksom aldrig mastigt. Ryûsuke Hamaguchi berättar så skickligt att allt vibrerar av en sorts naturlig nerv. Det finns en enorm precision i allt – såväl i manuset och hos skådespelarna som i hur kameravinklarna subtilt tar sig närmare vartefter intensiteten i berättelserna stegras. Vi bjuds på några dramatiska vändningar och magiska inslag, men filmen avviker egentligen aldrig från sin okonstlat lågmälda känsla.

Låter det lite pretto? Det är det väl också, men tillsammans med existentialismen kommer både humor och lite knasig erotik som gör "Tillfälligheter och fantasier" till en kul filmupplevelse. Man bryr sig om Hamaguchis figurer också. De känns som riktiga människor trots att vi bara möter var och en i någon halvtimme. Varje historia får också sin eleganta förlösning, även om det inte blir som huvudpersonerna hade väntat sig.