"Folk vill inte bara se tonåringar på film"

Eva och Harald har absolut ingenting gemensamt. Hon är en självutplånade fysioterapeut som sörjer sin skilsmässa och fasar för den annalkande pensionen. Han är en pompös Dramatenskådespelare som njuter av att ta plats och stå i centrum. Men när Harald drabbas av en stroke korsas deras vägar, och med alla sina olikheter förändrar de varandras liv.

– ”Andra akten” är en genial titel – i dramatiken brukar det vara den bästa. Och så kan det bli i livet också, som här när Eva tar steget att börja tänka lite mer på sig själv, säger Rolf Lassgård.

– Det är en andra akt för Harald också, att han går igenom det här helvetet och kommer ut på andra sidan och har vuxit genom mötet, säger Lena Olin.

Olin och Lassgård känns som gamla kompisar, trygga och glada i varandras sällskap. Men vänskapen är ny. Med undantag för ett flyktigt möte på en röstlektion för skådespelare på 1970-talet (”den minns inte du, Lena”) hade de inte träffats förrän de började arbete med ”Andra akten”.

I samma veva som Rolf Lassgård slog igenom som filmskådespelare i början av 90-talet flyttade Lena Olin till USA. Det var först för tio år sedan som hon ”upptäckte” honom, i Dramatens uppsättning av ”Utvandrarna”.

– Jag blev jätteimponerad, ”fasen så bra!”. Och det sa jag till alla mina svenska skådespelarkompisar, som tyckte att ”det var ett jävla tjat om Rolf Lassgård”, säger hon och skrattar.

Politisk scenskola

Men även om de inte har känt varandra länge, och trots att de har jobbat i helt olika sfärer, så finns det en länk mellan dem. De är födda samma år, och fostrade i samma teaterkultur.

– Scenskolan på 70-talet var väldigt politisk. Att börja sin karriär med den grunden, det är väldigt annorlunda mot att ha haft en söt bild på sig själv som man har sökt agenter med i Los Angeles. Att dela den kändes väldigt vilsamt och kreativt och positivt. Jag kände en självklarhet med Rolf, säger Lena Olin.

Kanske är hans rollfigur i ”Andra akten” en mer komplicerad motspelare. Harald Skoog är en scendiva ut i fingerspetsarna, en tiljornas lejontämjare som växlar mellan översvallande hjärtlighet och (när hans kropp sviker honom) våldsamma raseriutbrott.

Rolf Lassgård undrade först varför filmskaparna hade valt en ”kollektivistisk frigruppsspelare som knappt har varit på de här stora stjärnteatrarna” till rollen, men hittade så småningom sin Harald.

– Han är skriven lite grann som 50-, 60- och 70-talens stora divor. Jag tänkte att hans beteende handlar väldigt mycket om rädslor, som tar sig andra uttryck för honom än för mig.

För Lena Olin är Dramaten en hemtam miljö, hon var anställd på teatern under ett decennium, innan den internationella karriären tog fart. Men som barn till skådespelarna Stig Olin och Britta Holmberg växte hon också upp bland den gamla skolans Dramatenikoner som Jarl Kulle, Ernst-Hugo Järegård och Margaretha Krook.

– Alla var ”larger than life”, så jag förstod mig nästan inte på vanliga människor som kom fram och sa ”kan ni tala lite tystare, för vi blir väldigt störda”. För mig är det både något jävligt jobbigt och något väldigt sött med Harald.

Fler över 60

”Andra akten” är en del i ett skifte i film och tv, där många fler berättelser än tidigare handlar om människor över 60. Lena Olin tror att det delvis beror på ett större fokus på inkludering efter metoo-rörelsen, men också på att branschen har fått upp ögonen för nya möjligheter att göra vinst.

– De som satsar pengar vill ha utdelning, och nu har de upptäckt att folk inte bara vill se tonåringar på film. Sedan är livsfrågorna mer komplicerade och utmanande för människor som har levt ett tag och varit med om en del, säger hon.

Rolf Lassgård menar att man inte får glömma att en 70-åring inte alltid har varit 70.

– Man har ju hela sitt liv i sig. Eva och Harald har en 17-åring inom sig också, som kommer fram när de drabbas av de här känslorna.

Och att gå i pension, det är inte aktuellt för någon av dem. Att trappa ner på arbetet skulle vara som att ”trappa ner på att vara”, förklarar Lena Olin.

– När jag var jätteung sa Ingmar Bergman till mig att ”varenda cell i dig är skådespelerska, det kommer du aldrig att komma ifrån”. Varför skulle man sluta? Det blir ju bara roligare. Man har ännu mera liv, ännu mer erfarenhet – ännu mer att berätta.