Historiskt Hasselbladspris: "Ganska genant"

– Otroligt, fantastiskt, förvånande, utbrister hon på telefon från Syracuse, New York, efter att ha fått prisbeskedet.

Men när Carrie Mae Weems sammanfattar sina reaktioner är det ändå inte helt utan udd. Att hon så sent som 2023 blir den första afroamerikanska kvinnan som tar emot Hasselbladspriset tycker hon är "ganska genant", samtidigt som hon framhåller att priset nu blir intressantare för väldigt många fler.

– Det ger Hasselbladspriset en ny betydelse som det inte haft tidigare, det kommer att få mycket mer uppmärksamhet i synnerhet under denna tid i USA. Det ger fler möjligheten att få priset efter mig.

Själv hade hon inte haft en tanke på att hon skulle kunna få det. Nu är hon extra glad över att förutom prispengarna – i år två miljoner kronor – även få en digital Hasselbladskamera.

– Det kommer att göra livet så mycket enklare. Även om jag fortfarande föredrar att arbeta med film är det svårt att hitta någon som framkallar film numera.

Carrie Mae Weems arbetar ofta politiskt i sin utforskning av rasism och afroamerikanska erfarenheter. Under pandemin gjorde hon offentliga verk som visade hur oproportionerligt hårt covid slog mot svarta och mot ursprungsbefolkningen. Två av hennes kortfilmer behandlar polisbrutalitet mot afroamerikaner.

Större än så

Vid en första anblick kan den svarta kvinnan tyckas stå i fokus på hennes bilder men hennes konstnärliga projekt är långt större än så.

– Det jag hoppats göra är att skapa konst med ett svart subjekt som kan omfatta mänsklighetens hela räckvidd. Vi antar att det svarta subjektet bara kan representera sig självt, inget mer än sig självt. Min strävan har varit att skildra en komplicerad mänsklighet av svarta människor, att få den normaliserad i stället för gjord till "den andra". Genom historien har man systematiskt gjort de svarta till "de andra" och det tycker jag är djupt problematiskt.

I ett kök

Verket "Kitchen table series" ser hon som ett exempel på att hon lyckats. Bilderna från 1990 är en berättelse om en svart kvinnas liv som utspelas i ett kök. Med sig själv som modell iscensätter Carrie Mae Weems familjeliv och relationer.

– Köket och köksbordet är en plats som vi alla kan relatera till – vilka vi än är. Serien är inte bara en utgångspunkt för mitt arbete, den är en kristallisering av själva avsikten. Den verkar vara dokumentär, men är ett på djupet konceptuellt konstruerat verk.

Samtidigt som hon omfamnar hela mänskligheten var det viktigt att ge huvudrollen åt en svart kvinna, förklarar hon:

– "Kitchen tables" skapades under en tid med många strider i USA, det var ett antal frågor som kom från feminismen och ofta var det väldigt lite diskussion om svarta kvinnors aktiviteter.

Rasistiska stereotyper

Vanligtvis arbetar hon med egna bilder men ibland också med arkivbilder, som i serien ”From here I saw what happened and I cried” (1995–96), även det ett nyckelverk. I installationen visar hon hur just fotografier spelat en avgörande roll i att skapa rasistiska stereotyper och sociala orättvisor.

Här använder hon sig av bilder som hon har hittat på museer och som föreställer slavar i den amerikanska södern, i synnerhet bilder beställda av schweizaren Louis Agasiz, som på rasbiologiskt sätt sökte stöd för sina teorier som de svartas underlägsenhet.

– Det handlar om en utgrävning av fotografins historia, om hur det svarta subjektet har använts inom amerikansk fotografi. Det har väldigt mycket att göra med de stora amerikanska fotograferna på 1900-talet, säger hon med ett ironiskt skratt.

– Även för mig är det ett fascinerande projekt som jag fortsätter att lära mig av.