LÄS MER:Thomas Stenström: ”Jag skiter i vad folk tycker och tänker”
När Bruce Springsteen gjorde sin första spelning i Sverige för snart 48 år sedan, på Konserthuset i Stockholm i november 1975, gick 2 000 personer in och 20 000 personer kom ut.
I alla fall om man ska tro på alla som genom åren påstått att de var där, har det hetat i stående skämt om den mytomspunna spelningen.
När Thomas Stenström till sist går av scenen till tonerna av Springsteens ”Waiting on a Sunny Day”, och lämnar en lyrisk publik i Hamburgsund ensam med regnet på lördagskvällen, är det svårt att inte undra vad det kommer att sägas om den här konserten om 48 år – om vi alla då inte är upptagna med att undra varför vi inte lyssnade mer på Greta Thunberg.
Regnet vräker ner mer eller mindre hela den sedan länge utsålda spelningen.
De begränsade sittplatserna under tak är belamrade i god tid innan den aviserade showstarten 19:30, och publiken på ståplats har inget annat val än att låta regnet göra vad det vill, göra allt och lite till, göra vad det vill med dem i kväll.
Men när Stenström och hans band en kvart försenade går på scenen, slipade till tänderna av en hel sommars turnerande, är det som att de vill tacka publiken för att de trotsat vädret – när de drar igång just genombrottshiten ”Slå mig hårt i ansiktet” som kvällens första låt.
Snart är det inget som bryr sig om att bli blöt längre, och så fortsätter det hela kvällen.
Snarare adderar regnet till laddningen och känslan av att det här blir en speciell kväll.
”Det känns som att jag kommer minnas den här kvällen”, säger Stenström i sitt första av många personliga mellansnack.
Han är märkbart tagen av publikresponsen, och gör ingen hemlighet av att det är speciellt att spela så nära ”hemma”.
Han tillägnar låten ”Spring baby spring” till ”en kille från Herrsta som heter Simon”, och när han för en stund tappar texten till fina ”Göteborg” efter ett längre mellansnack får det bara publiken att älska honom ännu mer.
Arenor väntar
Det känns lyxigt att se honom på en så liten arena som Scen på Bônn.
Efter sommarens succésingel Andas in, andas ut och nytt albumsläpp i höst väntar en arenaturné med mångdubbelt så stora publikskaror för Stenström, som får Bônn att kännas som en enda stor privat fest.
Stundtals dompterar han publiken som en cirkusdirektör snarare än sjunger, och när han spränger in en minicover på Peter LeMarcs ”Little Willie John” ber han dem sjunga så det ”hörs ända till Trollhättan”.
När regnet tar nya friska tag lagom till extranumren piskar Stenström och bandet upp ett sådant tryck och en sådan temperatur att känslan är att det ändå dunstar innan det hinner nå publikens huvuden.
Det återstår ett gig på Thomas Stenströms sommarturné, på ett utsålt Liseberg nästa helg.
Där kommer han spela många gånger till under sin karriär, men frågan är när chansen ges att se honom så intimt som på Scen på Bônn igen.
Förra årets spelning med Newkid i Museiparken i all ära, men om Uddevalla hade haft ett Ullevi hade det varit ett naturligt nästa mål.
Nu känns en då färdig och nyrenoverad Rimnersvall nästa sommar som ett perfekt mål i stället.
Ingen skulle inviga den bättre än Thomas Stenström.
