Filmrecension: Ytlig provokation av von Trier

Vid premiären för ”The house that Jack built” i Cannes i fjol lämnade ett hundratal besökare visningen i förtid och mer än en kritiker menade att filmen aldrig borde ha gjorts, medan några tappra kvarsittare gav filmen stående ovationer. I vanlig ordning har von Trier skapat en vattendelare. Den negativa skaran dömer ut filmen på grund av de sadistiska inslagen som filmens seriemördare Jack (Matt Dillon) ägnar sig åt. Andra tycks vara av uppfattningen att det finns något mer bakom blodkalaset. Och det gör det väl – om man så vill.

Det är helt i sin ordning att avfärda ”The house that Jack built” som hutlös provokation. Huvudpersonen Jack dödar kallblodigt två barn framför deras mamma, stryper, torterar och häcklar sina offer – men det känns å ena sidan för enkelt. För det är ju inte så att det von Trier visar upp inte pågår i verkligheten, och i konventionella thrillers accepterar vi våldet så länge vi slipper se det. En dubbelmoral som den danske regissören åtminstone inte kan beskyllas för.

Det ursäktar förvisso inte allt, som den huvudvärksframkallande handkameran och de ganska förutsägbara diskussionerna mellan Jack och Verge (Bruno Ganz), som vägleder vår seriemördare ned i helvetets cirklar. von Triers bryderier om konstens regler – kan man hylla en nazist som konstnär, det vill säga skilja verket från personen? – känns nästan mer som ett försvar av en ifrågasatt regissör än en innerlig fråga. Diskussionen når tyvärr inte längre än distraktionerna; ett kvinnobröst blir en portmonnä – vilket föregås av filmens mest sadistiska scen då Riley Keoughs rollfigur ”Simple” utsätts för både psykisk och fysisk tortyr.

Även om filmen har sina stunder, den är bitvis ganska rolig, så faller ”The house that Jack built” på sitt eget grepp. Den är för magstark för att kallas satir, vilket är känslan inledningsvis, och för ytlig och inåtvänd för att vara upplysande. Ni som ändå tänker se den; gör som Jack och begrav känslorna. Med litet känslomässig distans är Matt Dillons psykotiske seriemördare emellanåt ganska underhållande.

Cecilia Burman