"Vi berättar samma historia", sade Åsa Bergh i intervjun jag gjorde med henne mittemellan de bägge föreställningar hon har varit i Uddevalla med. Hon talade om sig och sina musiker, Bo Sandberg och Andreas Aarflot.
Ni som var på föreställningen Djävla mansfôlk i Folkets hus på torsdagskvällen är nog beredda att hålla med, skulle jag tro. För där samtalades verkligen, flöjten med pianot, pianot med sången, sången med flöjten och tillbaka igen. Oväntat ibland, en musikutläggning här kunde föda en replik där som sköt iväg det hela åt annat håll än sången tänkt sig. Det föder dynamik och en avspänd känsla av att det är okej att våga. Våga känna, lyssna och känna.
Åsa Bergh bygger vidare på den genom att – via en stol som brygga mellan scen och golv – ge sig ut i publiken och söka närkontakt, ta hjälp av publiken också när det behövs. Då föds värme. Att åskådarna inte placeras i raka stolsrader utan grupperas kring bord drar åt samma håll.
Föreställningen är en hyllning till Monica Zetterlund och till de textförfattare som försåg henne med ord som har något att säga. Åsa Bergh gör dem till sina. Hon försöker inte förvandla sig själv till Monica Z och hon försöker inte gestalta jazzlegendens liv - hon ger en personlig upplevelse av hennes sånger och hennes musik till oss som lyssnar. Det är precis rätt. Med det hjälper hon och musikerna oss att lyssna en gång till på i många fall redan mycket kända låtar och uppleva dem från kanske ett litet annat håll. Vi känner igen, men vi upptäcker kanske också nytt när det kommer till en ny stark berghsk energi. En förkylning gjorde visserligen sina försök att bromsa den men lyckades inte särskilt bra, till publikens glädje.
