I helgen var jag ute och åt lunch på restaurang. Bredvid mig satt ett norskt par. Allt var frid och fröjd tills en av dem fick in sin första rätt.
Hon stirrade länge på tallriken innan hon högt utbrast ”hva er dette!.” Det visade sig sedan att hon trodde att hon hade beställt ”franska ostar” men egentligen var det ”franska ostron.” Så det är klart hon blev chockad när hon fick in något grått, slemmigt på tallriken.
Det fick mig att tänka tillbaka på när jag drack kaffe i min väns sjöbod. Helt plötsligt klampade ett gäng tyskar in och bad oss bestämt om både kaffe och kaka. De trodde nämligen att namnet på hennes sjöbod betydde ”kafé” på svenska.
I ren chock serverade vi vad de bad om innan vi förklarade att det var en privat bod.
Jag kan själv räkna upp alla gånger jag har sagt knasigt fel i ett försök att prata ett nytt språk. Men utan alla dessa fel hade jag aldrig blivit bättre.
