Trängsel och gemenskap – snart kan det bli mer en del av vår vardag om vi håller ut till den 15 september enligt myndigheternas besked, skriver Wiveca Ström.
Trängsel och gemenskap – snart kan det bli mer en del av vår vardag om vi håller ut till den 15 september enligt myndigheternas besked, skriver Wiveca Ström. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Börja räkna ner för hur länge vi måste hålla ut: Det är 112 dagar kvar

15 september – då släpper coronakrisen sitt hårda grepp.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det har statsminister Stefan Löfven och Folkhälsomyndighetens chef Johan Carlson bestämt. Eller bestämt och bestämt, det kan de självfallet inte göra, men det är deras måldatum för när pandemin är hanterlig.

Dit är det 112 dagar.

Det ska vi väl klara. Det är ungefär 2 600 timmar timmar. Av den tiden kommer de flesta av oss att sova ungefär 900 timmar.

Då återstår 1 700 timmar att fylla med meningsfulla aktiviteter. Jobba en del och umgås en del – på säkert sätt och med händerna doftande av sprit eller tvål såklart. Dessutom blir det tid att äta, läsa, se på tv och träna. Gärna skratta mycket, det får tiden att gå fort. I alla fall känns det så.

ANNONS

Då återstår 1 700 timmar att fylla med med meningsfulla aktiviteter

Men sedan då. Den 16 september – vad gör vi då? Med allt det normala, eller ja, vad som i detta nya sammanhang nu kommer att räknas som normalt.

Kommer vi att sakna coronagemenskapen?

Den 15 september blir nog en dag av lyckligt rus, med känslan att ”Ja vi klarade det! Vi är igenom”.

Blir det kanske en motsvarighet till post festum , alltså efter festen, fast post corona?

Men nästa dag, och dagarna som följer. Vad gör vi då? Hur ska vi känna då?

Blir det kanske en motsvarighet till post festum , alltså efter festen, fast post corona?

En något vilsen känsla, svagt övergiven, smått undrande över vart den tog vägen – den här gemenskapen och kampen mot den yttre fiende som enat våra liv på olika sätt i ett och ett halvt år.

Nu har vi inte längre något att sucka tillsammans åt, nicka förstående mot varandra och känna att ”det här med covid är inte roligt längre men vi härdar ut. Vi håller i och håller ut”. Den 16 september har vi heller inga skäl att jobba hemifrån, vi måste börja pendla, bära lunchlådor och stryka mer än bara blusen igen.

Det blir också slut med att ständigt se sig om i affären för att kontrollera att man inte råkar komma för nära sina medmänniskor och riskera att sprida, eller ännu värre, att själv få det fruktade viruset.

ANNONS

Oron finns nog kvar

Javisst ska det bli roligt att börja umgås på ett lugnare sätt, få krama sina nära och kära, heja på favoritlaget och sjunga med på konserten.

Frågan är bara om vi hädanefter någonsin riktigt kan våga sänka garden helt.

Frågan är bara om vi hädanefter någonsin riktigt kan våga sänka garden helt. Kanske kommer vi att – också efter den viktiga dagen i september – ha ett stygn av oro i bakhuvudet för att det där viruset ska ta nya former och smittan ta fart igen.

Oavsett hur det blir kommer nog de flesta att tvätta händerna något flitigare även efter det magiska datumet i höst, kanske också fortsätta att stå lite längre ifrån folk man inte känner och att ägna en uppskattande tanke åt alla de som jobbar med att vårda sjuka.

... men då kämpar vi på ett tag till

Det vilar ett tungt ansvar på herrarna Löfven och Carlson, det är ett som är säkert, efter att de nu öppnat för ett normalt liv just den 15 september. Skulle det inte gå att hålla, om viruset fortsätter att liksom leva sitt eget liv, väntar besvikelse förstås.

Men, då är det bara att glida in i de bekväma hemmajeansen igen – med struken blus för de digitala mötena – och fortsätta med det nya normala som blivit vardag de senaste tiden.

Men, då är det bara att glida in i de bekväma hemmajeansen igen – med struken blus för de digitala mötena – och fortsätta med det nya normala som blivit vardag de senaste tiden. Och kämpa på ett tag till.

ANNONS

Och ett tag till, om det behövs.

ANNONS