Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

En bil kör i mörkret på E4 vid Höga kusten. Lätt att avgöra vilken bil det är, tycker barn-Niclas. Bild: Izabelle Nordfjell/TT
En bil kör i mörkret på E4 vid Höga kusten. Lätt att avgöra vilken bil det är, tycker barn-Niclas. Bild: Izabelle Nordfjell/TT

Niclas Jonasson: ”Barn-Niclas vet exakt vad man ska göra vid ett jordskalv”

Sakerna jag lärde mig som barn har hittills varit fullständigt bortkastade, skriver Niclas Jonasson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En gång i tiden var jag ett barn. Ja, jag vet att det kan vara svårt att tänka sig att denna gubbfeta (enligt min smarta våg), tv-spelande och samtidigt teknikmisstroende man en gång varit en pojke, men det är sant.

Det finns ett antal saker som barn-Niclas trodde att vuxen-Niclas skulle behöva hantera i betydligt större utsträckning än vad som faktiskt är fallet. Barn-Niclas hade föreställningar om att hans hem skulle översvämmas (ofta genom att diskhon rann över), att spisen spontant skulle ta eld och att inbrottstjuvar gömde sig runt varje hörn.

När man blivit 30 kan man göra något bokslut på barn- och ungdomstiden. Nu förväntas jag vara vuxen och kan konstatera att jag hittills varit ganska befriad från den typen av katastrofer. Möjligtvis bortsett från den gången jag upptäckte en objuden gäst i mitt kök på nyårsafton för några år sedan. Hen åt upp min pannkakssmet, en låda physalis och drack mjölk ur kartongen. Men det är en annan historia.

Men barn-Niclas lärde sig också saker. Saker som han naivt trodde att vuxen-Niclas skulle behöva i framtiden.

”Barn-Niclas hade haft järnkoll”

När västkusten för ett tag sedan drabbades av ett jordskalv hade barn-Niclas haft järnkoll på vad som skulle göras. Han hade vetat att man skulle ställa sig sig i en dörrkarm eller sätta sig under ett bord och vänta ut faran – men förmodligen hade han drabbats av panik (det hade för övrigt även vuxen-Niclas gjort).

Nu är vi tämligen befriade från jordskalv på de Västsvenska breddgraderna och kunskaperna tioåriga Niclas samlade på sig har inte kommit till någon användning.

Som barn samlade jag även på mig kunskap på skolan (ja, förutom matematik och grundläggande svenska). Varje höst blev gräset på skolgården lera, och med lite fantasi kunde man föreställa sig att den leran i själva verket var kvicksand (det kan också ha att göra med att de äldre barnen sa att det var kvicksand, men det lämnar vi därhän). Barn-Niclas blev livrädd och lärde sig att hamnar man i kvicksand ska man inte slingra sig, utan förbli stilla.

Antalet gånger vuxen-Niclas varit tvungen att hantera kvicksand? Ja, du gissade rätt: Noll. Barn-Niclas farhåga att jag i vuxen ålder ständigt skulle tvingas hålla utkik efter kvicksand var – för att uttrycka det milt – kraftigt överdriven.

Barn-Niclas fick också för sig att bazookas, kunskapen att kunna identifiera bilar enbart baserat på formen på ljusen och namnet på alla hockeyspelare i Elitserien skulle bli en betydligt viktigare del av livet än vad det faktiskt blev.

Det jag på eget bevåg lärde mig som barn har visat sig vara tämligen värdelöst. Visst, någon gång kanske jag tar ett steg rakt ner i kvicksand och någon gång kanske jag hamnar mitt i en jordbävning. Men risken är överhängande att jag snarare drabbas av panik än att jag gör vad barn-Niclas så väl förberett mig inför.