– När de kom hem rengjorde Johan geväret igen, och Micke såg var han lade tillbaka nyckeln till vapenskåpet.
Lars-Erik Fjellman läser högt ur novellen "Mickes mord", som är skriven av hans fru Berit. Tillsammans med ett flertal andra intog de podiet på Dalslands center under Dalslandslitteraturens dag. Med solen skinande över Håveruds akvedukt strax utanför var det till en början glest bland åskådarna.
När det var Gull-May Lindströms tur att berätta om sitt författarskap kom dock ett par med kulglass in i salen.
– Det är inte den största församlingen som jag har talat inför. Men den värsta var en gång i Göteborg där det var helt tomt, tills det kom in två personer som frös. De somnade nästan direkt, säger Gull-May.
Berit Fjellman stod i sin och makens monter och samtalade med nyfikna besökare.
– Det är en stor andel hembygdslitteratur i Dalsland, det finns nog inget landskap som kommer i närheten vad gäller omfattning. Även i fiktionen är det känslan för bygden som går igen, säger hon och fortsätter;
– Jag är från Värmland från början, och där har man traktens författare från födseln. Det var nästan så att vi läste Fröling på roliga timmen.
Karl-Erik Andersson håller med om bilden av de dalsländska bygderomanerna. Han har bland annat skrivit boken "Tyst faller mörkret", som utspelar sig i en småbruksmiljö på 60-talet.
– Dalsland är ett landskap som slår underifrån. Vi har ingen berömd kust eller välkänt kynne. Men människorna är lika fantastiska som på andra sidan gränsen, säger han.
Han var själv med och grundade Dalslands skrivarförening som i år firar 20-årsjubileum. Skrivandet är ett ensamt jobb, så föreningen bildades för att författare kunde träffas, byta idéer och stimuleras. I dag har föreningen ett 50-tal medlemmar, där de flesta är äldre.
– Det är tufft med återväxten, det är nästan bara äldre som är föreningsmänniskor i dag. Men arbetet med det här har varit skoj, och vi hoppas att vi har hjälpt någon, säger han.
För honom är skrivandet viktigt för att kunna uttrycka sig, och han menar att han skriver bättre än han pratar. Sen gillar han att se karaktärerna växa fram när han har skrivit några sidor.
– Jag har hört att Vilhelm Moberg kom ut från kammaren en morgon, grät och konstaterade att "i natt dog Raskens". Figurerna blir levande.
