Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det är ovanligt med hat-ramsor. Det är ännu ovanligare med våld.

Niclas Jonasson berättar om varför han gillar ishockey.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

September är här, och i takt med att löven faller släpps puckarna på landets ishockeyarenor.

När andra hamnar i höstdepression hamnar jag i någon form av hockey-extas.

Hockeyn har problem. Förre säsongen fick 107 spelare hjärnskakning och det är skador som tar tid att återhämta sig ifrån – om man gör det alls.

Men supporterkulturen är svår att slå.

Det är ovanligt med hat-ramsor. Det är ännu ovanligare med våld.

När jag var i Göteborg i helgen för att se premiären mellan Frölunda och Brynäs var det i sanning en hockeyfest. Fansen hälsade och skojade med varandra, och vinnarna gratulerades efter matchen av förlorarna.

På läktarna förekommer hårda ord, och det är utan tvekan något som behöver förbättras.

Men idrott är känslor – och kan vi släppa våra oenigheter när slutsignalen går är jag ganska nöjd.