Jag började träna i vintras. Jag är bra på det, att börja alltså. Jag har säkert gjort det hundra gånger, och det blir alltid succé. Det brukar se ungefär likadant ut varje gång också: jag inser att jag behöver skärpa mig, och jag gör en plan. Jag köper mig också en ny sak, för att markera allvaret i situationen. Den här gången blev det ett par nya handskar. Sedan börjar jag.
Efteråt känner jag mig som en ny människa. Jag är inte sur och trött längre! Jag är glad och pigg! Och jag tänker att det här ska jag fortsätta med. Något som naturligtvis aldrig sker. Jag tröttnar ju, och allt återgår till det normala.
Jag tänker på detta när jag ser alla som deltar i Vårruset och tränar inför Göteborgsvarvet. Vad kul det ser ut att studsa fram genom försommarkvällarna, ändå.
Det är nog dags att börja igen.
