Finns det korruption i Sverige?

Sambandet mellan låg korruption och hög ekonomisk tillväxt är ett av de mest robusta inom samhällsvetenskapen.

ANNONS
|

Därför känns det naturligtvis bra när Transparency International och andra institut år efter år rankar Sverige som ett av de minst korrupta länderna i världen. 2008 delade Sverige exempelvis förstaplatsen med Danmark och Nya Zeeland.

Ändå läser vi regelbundet om situationer där politiker eller tjänstemän gynnat sig själva eller sina närmaste på skattebetalarnas bekostnad. I Täby sålde kommunen nyligen en gymnasieskola för billigt – så att köparna gynnades på skattebetalarnas bekostnad. I Värmdö på 1990-talet använde kommunstyrelsens ordförande ett kommunalt arbetsmarknadsprojekt för att kunna köpa billigt porslin åt sitt privata bolag. I Motala kunde delar av den kommunala eliten under lång tid finansiera privat konsumtion, däribland semesterresor, från den kommunala budgeten. Listan kan göras längre.

ANNONS

Det som skett i de kända kommunala skandalerna räknas i regel inte som bestickning eller mutbrott. Men det är uppenbart att det ändå förekommer missbruk av förtroendeställning för egen vinnings skull.

Även om beteendet inte räknas som regelrätt korruption har det naturligtvis negativa följder för samhällsekonomin.

Den riktigt brännande frågan är följande: Är de kommunala skandaler som uppdagats av duktiga journalister enstaka undantag, eller är de i själva verket bara toppen av ett isberg? Det är svårt att avgöra. Men tidningarnas flitiga skriverier om dessa skandaler kan faktiskt vara ett sundhetstecken. Tidningarna skriver för att de vet att läsarna bryr sig. Artiklar om maktmissbruk skapar upprördhet, ilska och engagemang hos läsarna. Vore det inte så, skulle inte skandaler i kommunpolitiken betraktas som förstasidesstoff.

Det finns faktiskt forskning som visar att just känslor av upprördhet bidrar till att människor ingriper när de ser att oegentligheter begås. Det är ofta genom enskilda människors resoluta ingripanden som maktmissbruk och korrupt beteende uppdagas och kan stoppas. Ilska och rättspatos är alltså positiva drivkrafter i dessa sammanhang.

Den dag svenska journalister inte längre bedömer att maktmissbruk är värt att skriva om har vi däremot stora problem. Det betyder nämligen att folk upphört att uppröras över beteendet. Maktmissbruk och korruption saknar nyhetsvärde om folk inte väntar sig bättre från sina politiker.

ANNONS

Ibland hävdas att svenskar har för höga krav på sina politiker: Upptäcks en obetald p-bot, tv-licens eller en svartanställd barnpassare, kan den politiska karriären plötsligt vara slut. Men det omvända vore förmodligen mycket värre. När människor förväntar sig att politiker kommer att bete sig oärligt, lagvidrigt och korrupt, dröjer det inte länge innan de själva beter sig likadant. Ett samhälle där en obetald Toblerone blir till en jätteskandal kanske har sina fördelar trots allt?

ANNONS