Jag tog färjan ut till Käringön i går. Det var många år sedan sist och jag blir lika slagen av naturen varje gång. För mig, som alltid varit bofast på fastlandet, känns det nästan som att vara utomlands.
Det är inte bara miljöerna med pittoreska hus och ringlande gångvägar, utan även en avsaknad av ting man annars är så van vid att se. Som trafik. Att kunna vandra runt utan att hela tiden behöva slänga ett öga över axeln för att undvika en stressad bilist var uppfriskande.
Även att få sig en inblick i ett samhälle som verkar njuta av att både socialisera med, och stötta sina grannar kändes som något av en raritet. Kort sagt, vi på fastlandet har mycket att lära från våra fantastiska öbor. Jag tar bland annat med mig vikten av att varva ner och kunna njuta av utsikten. Med eller utan hav.
