Den gångna helgen lekte jag med mina syskonbarn. Av någon konstig anledning glömmer jag alltid av vilka två dynamittunnor det är som jag har att göra med. Vi hann både ha vattenkrig, åka fyrhjuling och hoppa på studsmatta inom loppet av två timmar.
Jag är inte en person som skulle kalla sig själv en barnfantast. Men det finns ett uttryck som lyder: "Mina barn och andra ungar". Och det är nog lite utifrån den principen jag jobbar.
För mina syskonbarn tolererar jag nästan vad som helst. Jag uthärdar smärtan av en vattenstråle rakt i ögat från den nya vattenpistolen. Jag hoppar även i studsmattan tills mjölksyran kramar mina ben. Allt för att få höra de där porlande barnskratten som bekräftar att jag är väldens bästa faster.
Barnen funkar alltså både som en kärleksbomb för mitt ego samtidigt som de är ett teoretiskt preventivmedel. För när jag på kvällen rinner ihop i en pöl i soffan med ett glas vin i handen så är det alltid med en sista suck av lättnad - vilken tur att det inte är jag som är förälder.
