”Är det vad som krävs? Att rycka ett klistermärke som man rycker ett plåster?”

Matilda Spetz om klistermärken och identitet.

ANNONS
|

Hon ringer mig en söndag och låter sådär finurlig på rösten.

– Ska jag ta av det? frågar min syster.

– Ta av vad?

– Klistermärket.

Hon förklarar snabbt att hon har fått vinglas från Iittala i födelsedagspresent. På kanten av glasen sitter tydligen ett rött litet klistermärke. Min syster beskriver märket som självlysande. Provocerande självlysande. Nästan töntigt. Är det inte pinsamt att bry sig om var glasen kommer ifrån? säger hon uppgivet. Enligt min syster säger det lilla märket någonting om henne själv. Det får henne att känna sig basic, som om hon vore vilken ytlig tjugoåring som helst. Genom att ta bort klistermärket kan hon göra sig unik. Vara en rebell. Göra ett statement. Allt tack vare ett klistermärke i storlek med en överkokt ärta. Är det så man sticker ut från mängden? Är det vad som krävs? Att rycka ett klistermärke som man rycker ett plåster? Tydligen.

ANNONS
ANNONS