Jag har kanske aldrig varit en kramare, men försökt anpassa mig till samhällets sätt att hälsa på vänner och bekanta.
Under rådande pandemi har sådana som mig fått ett andrum. Visst saknar jag att krama om min mormor och morfar. Men att slippa omfamnas av ytliga bekanta är en riktig lättnad.
Tyvärr har detta medfört väldigt många stela situationer. Samma visa varje gång: Först håller både jag och den jag möter upp händerna som om en kram är möjlig – för man vill inte såra någon genom att inte erbjuda kramen. Sen byter någon av oss, förhoppningsvis, till att lyfta fram armbågen i en snabb rörelse. Och så det där stela skrattet och snabba konstaterandet av ”i vilka tider vi lever i nu”– ”ja vi gör så här i stället”.
Pandemin har fått förödande konsekvenser. Tyvärr har coronaviruset dessutom medfört fruktansvärda sociala möten.
