Det här med kommunikation är inte alltid lätt. Vi försöker alla vårt bästa med att förstå andra och göra oss själva förstådda så gott det går. Men ibland funkar det inte.
På hemmaplan visar sig detta extra tydligt. Min bebis är i dagsläget inne i en testa-rösten-fas, där hon utan större förvarning utbrister: ”WAAAH” i starkaste tänkbara volym, ofta med ett leende på läpparna. Hon jobbar inte direkt jättemycket på att känna in situationen, utan satsar hårt och ropar när hon tycker att det känns bra. I egenskap av föräldrar brukar jag och bebisens mamma le och prata tillbaka. För trots att ljudet är på en nivå som får trumhinnorna att dallra så tycker vi ju att det är fantastiskt att hon pratar med oss, även om hon är lite svår att förstå än så länge.
Problemet är bara att dotterns favoritpersoner i hela världen, bortsett från sina föräldrar (får vi hoppas), är hushållets två katter. Så fort de stryker förbi kommer det där leendet fram. Men också: ”WAAAH” – och vips sticker katterna åt var sitt håll. Inte optimal kommunikation kanske – förhoppningsvis lär de sig läsa varandras signaler snart.
Hallå där! är en lättsam spaning, reflektion eller tanke från en av redaktionens medarbetare. Åsikterna är skribentens egna.
