Antingen så kommer meningen från min egen mun eller så får jag den sagd till mig: ”Jag får tyvärr ställa in”.
Jag har fått höra den innan planerade middagar, före de inbokade promenaderna och andra (givetvis roliga) möten. Detta sker även där tidigare åtgärder vidtagits för att hålla sagda aktiviteter så coronasäkra som möjligt.
Det handlar exempelvis om föräldrar som säger: ”Ungarna har fått corona på sin avdelning, så jag måste tyvärr ställa in”, eller att jag själv avstått nöjesbesök hos efterlängtade vänner i Göteborg.
Bra, givetvis, att alla tar sitt ansvar och håller sig hemma när man kan. Och framförallt när det behövs. Det är tydligt att hela landet har fått sig en kalldusch efter Stefan Löfvens senaste coronatal.
Men hujeda mig vad livet är deppigt och innehållslöst just nu. Kattlös, barnlös och sambolös vandrar jag som en osalig ande mellan soffan, sängen och skafferiet – och tillbaka igen.
Det har gått så långt att jag självmant går in och kollar på ”kommande premiärer” på Netflix, för det inte finns något mer att titta på.
Ni som lever i singelhushåll, hur gör ni för att inte deppa ihop i ensamheten?
