Högt uppe på hopptornets avsats är det som att alla tankar på coronaviruset är som bortblåsta. Vi står i stället och betraktar med bestörtning den mer påtagliga faran under våra fötter.
Enade och på tok för nära varandra försöker vi beräkna avdriften och spekulerar i hur långa brännmaneternas trådar egentligen är. Hur stor behöver luckan vara för att våga kasta sig ut? Bränns en liten manet värre än en stor? Hur ont gör det att bli bränd – egentligen?
Nyss var vi främlingar för varandra, nu håller vi ihop. Vi överväger risker medan vi ignorerar den mest självklara.
Så uppstår äntligen en liten lucka och badlängtan blir för stor. Den modigaste av oss hoppar i. De mer räddhågsna av oss guidar simhopparen mot land. Det blir en sicksack-färd mot stegen och trygghet. Tänk så mycket lättare det är att samarbeta mot ett yttre hot som faktiskt känns – och syns.
