Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

"Jag har haft kollegor som gjort detta slängande till en konstform"

Christer Lindgren om att slänga på luren.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är med lika delar förfäran och barnslig glädje som jag ser att uttrycket ”slänga på luren” fått en ny vår i och med att statsepidemiolog Anders Tegnell påstås ha gjort detta mot en professor som prompt ville diskutera åtgärder kring pandemin.

Det är möjligt att Tegnell eller den berörda professorn fortfarande har en antik telefon, men jag betvivlar att så är fallet.

För mig, som vuxit upp med den gamla sortens fasta telefoni, väcker detta massor av minnen om samtal som privat och i tjänsten slutat med att luren bokstavligen slängts på sin hållare.

Avstängningsknappen på dagens mobiler ger inte samma möjlighet eller tillfredsställelse. Nej, tacka vet jag de riktiga gamla bakelittelefonerna som man kunde ta sats med från en meter och dynga ned i hållaren så bordet skakade. Telefonen förblev dock hel och omedelbart redo för nästa samtal. Att sitta på andra änden innebar dock inte så mycket mer än ett skrammel och att samtalet något oväntat avslutats.

Jag har haft kollegor som gjort detta slängande till en konstform och en av dem förärade vi vid hans avtackning en förgylld och sargad telefon som fått utstå flera hårda och i samma moment upprepade lurslängningar. Dessa följdes i regel av ett antal mustiga uttryck som kollegan med möda hållit inom sig till dess att samtalet avslutats.

Jag får känslan att Tegnell inte gör så, men vem vet. Någonstans måste väl denne till synes orubbligt lugne man också få utlopp för växande irritation? För mig fungerade dängandet i alla fall utmärkt och långt bättre än att trycka på en knapp.