Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Så fort någon tänder en cigarett söker jag en annan plats”

Kenneth Eriksson om hur han blivit allt känsligare för rök.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hur kommer jag att reagera på fossila avgaser om en sisådär 30 år när petroleumbaserade bränslen försvunnit från allmänt bruk? Smyga bort, eller stå kvar som en trollbunden entusiast till tändkulemotorn?

Min fundering kommer av att jag blivit känsligare för tobaksrök sedan rökning på allmän plats förbjöds för något år sedan. Så fort någon tänder en cigarett numera söker jag en annan plats, eftersom jag ofta gjort det dåliga valet att ställa mig i rökarens vindriktning.

Med en nos känslig för tobaksrök kanske jag kan hoppas på att i nästa liv återfödas som björn, lo eller kanske bara som älg. Det vill säga som djur med god förmåga att hålla sig borta när lukten av människa breder ut sig.