Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Inget får mig att känna mig så behövd som när jag hjälper mina morföräldrar

Camilla Haagen skriver om glädjen och våndan av att hjälpa till.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Träningsvärk härjar just nu min kropp. Och den är inte självvald. Tidigare i veckan hjälpte jag min mormor och morfar med trädgårdsarbete. Min uppgift blev att rensa rävrumpa ur jordgubbslandet.

Resultatet blev träningsvärk som dök upp i kroppen på de mest märkliga av ställen. Hålfoten, förmodligen efter att jag balanserat på tårna genom smala planteringsrader. Även pekfingrarna är stela, gissningsvis efter flitigt ryckande av rötter.

Men belöningen var stor, för inget får mig att känna mig så behövd som när jag hjälper mina morföräldrar med fysiska uppgifter.

När de nu läser detta, kommer förmodligen fler uppgifter att komma och mer träningsvärk är därför att vänta. Men betalning kommer att utkrävas i efterhand – i form av glass och jordgubbar.