Karin Carlsson intervjuas av Christian Möller i det senaste avsnittet av Bohusläningen inifrån.
Karin Carlsson intervjuas av Christian Möller i det senaste avsnittet av Bohusläningen inifrån. Bild: Niclas Jonasson

Karin Carlsson om att vara en pionjär

I mitten av 80-talet kunde man räkna antalet kvinnliga sportjournalister i Sverige på ena handens fingrar. Så när det klev in en tonårstjej på Bohusläningens sportredaktion så lät reaktionerna inte vänta på sig. Men Karin Carlsson var här för att stanna. Och under de kommande åren skulle hon både bli en uppskattad reporter, profilerad krönikör och chef.

ANNONS
|

Den här artikeln är ett utdrag ur podcasten ”Bohusläningen inifrån”. Lyssna på podden för att ta del av hela intervjun:

Spotify | Apple | Google | Acast

Med sin enorma rutin och stora lokalkännedom är hon i dag en ovärderlig del av redaktionen. Men det är sällan hon får stå i centrum själv, och det ska vi ändra på nu. Det här är Bohusläningen inifrån med Karin Carlsson.

Under gymnasieåren hade Karin Carlsson en kompis som jobbade extra på Bohusläningens sportredaktion med att bland annat skriva matchreferat, och det var genom honom som hon själv fick in foten på redaktionen.

— Det blev många kvällar och helger då jag fick ringa på småmatcher, division fem i fotboll och division tre i handboll till exempel. Korta texter på femhundra tecken, sådant som skrivs av en robot i dag, vilket är lite kul, säger Karin Carlsson.

ANNONS

LÄS MER:Niclas Jonasson om när det lilla samhället hamnar på nationens radar

LÄS MER:Camilla Haagen om att stå mitt i stormens öga

LÄS MER:Ulf Blomgren om att hitta den stora historien i den lilla människan

En vanlig dag på jobbet såg ganska annorlunda ut på 80-talet jämfört med i dag, mycket på grund av teknikutvecklingen.

— Då skrev man allt på en skrivmaskin, och sedan gick det vidare till en korrekturläsare som såg till att allt såg rätt ut, och sedan gick texten till en perforatris som satt och skrev in texten en gång till och såg till att det kom ut som en text på en vaxremsa som skars upp av typograferna i sätteriet och klistrades ihop till en tidningssida.

— Så det var ett helt annat hantverk då. Skulle vi ha en färgbild i tidningen fick vi lämna in den för separation tre dagar i förväg. Så det är en bransch som verkligen har förändrats.

En av Sveriges första kvinnliga sportjournalister

På den här tiden var det inte heller vanligt med kvinnliga sportjournalister. Faktum är att Karin Carlsson är en av Sveriges första.

— Ja, jag vet att det fanns några stycken på tv-sporten men i övrigt var jag en av de allra första, och det var ju vår dåvarande sportchef Lennart Flodberg som vågade anställa en tjej då. Han fick ju mycket frågor och många reagerade med höjda ögonbryn, men han var ju lite banbrytande då.

ANNONS

Vad möttes du av för reaktioner då?

— Det var ju mycket det här att tjejer inte kunde sport. Jag fick väldigt många kommentarer om att jag var tjej. Det uppfattades som helt naturligt att intervjuas av mina manliga kollegor men jag fick alltid en kommentar om att jag var tjej.

— En gång när jag var väldigt ny i yrket tyckte en handbollstränare att jag skulle göra en intervju inne i duschen, och det gjorde jag men det blev jättekonstig stämning, och det lärde jag mig att sedan aldrig göra igen.

— Men de som jag sedan träffade ofta vande sig så klart till slut med mig.

Mångårig sportchef

2006 blev Karin Carlsson sportchef på Bohusläningen och det sammanföll med att Ljungskile SK tog klivet upp i Allsvenskan något år senare, och den här perioden ser hon som en av karriärens höjdpunkter.

— Vi åkte land och rike runt för att bevaka LSK med en reporter och en krönikör, och jag såg nog varenda match på plats, säger Karin Carlsson.

LÄS MER:Wiveca Ström om att skildra ett politiskt kaos

LÄS MER:Hampus Eklund om att bevaka en mänsklig tragedi

Ljungskile SK var inte ett populärt lag att möta på den här tiden, med sin fembackslinje och defensiva spelsätt, och bilden av LSK som det oönskade laget från landet speglade av sig även på Bohusläningens sportjournalister.

ANNONS

— De blev ju bespottade av hela övriga Fotbollssverige och säsongen i Allsvenskan blev något av en kamp för både dem och oss. Vi kunde få en del konstiga blickar på oss när vi till exempel kom till Stockholms stadion när LSK skulle möta Djurgården och man kände att de släppte in oss lite motvilligt.

53-årige Karin Carlsson började på Bohusläningen redan 1984.
53-årige Karin Carlsson började på Bohusläningen redan 1984. Bild: Niclas Jonasson

Under den här perioden skrev Karin Carlsson också en del krönikor som blev uppmärksammade.

– Det var nog också svårt för vissa att ta att det satt en tjej här som gjorde anspråk på att kunna något. Och jag blev kallad både det ena och det andra. ”Korkad kvinna” var ett epitet som jag fick när jag ifrågasatte ett byte, till exempel. Men det fick man ta.

Men allt gick inte att skaka av sig så lätt.

— Ibland när vi exempelvis bevakade Ljungskiles ekonomi kunde man bli hotad och det var inte lika roligt. Så det märks när vi har ett lag på en hög nivå att bevaka, då blir det ett helt annat genomslag för det som vi gör också.

Kämpigt i ”Krönikörallsvenskan”

Under den här perioden fanns det också ett sportmagasin som hette 442, och de rankade de lokala fotbollskrönikörer som bevakade ett allsvenskt lag och sammanställde det i ”Krönikörallsvenskan”. Även där speglade uppfattningen om LSK av sig på Bohusläningen.

ANNONS

— De stora krönikörerna som Simon Bank och Jennifer Wegerup låg ofta högst, medan jag och några kollegor på andra mindre tidningar låg i botten, och jag låg nästan alltid allra sist eftersom Ljungskile inte gick så bra och inte var så omtyckta.

— Men en gång fick jag till någon bra formulering när LSK mötte Kalmar, och då låg jag näst sist ett tag. Jag brukar säga att det var då jag peakade i min yrkeskarriär. Sedan har det bara gått utför.

Uddevallaprofil

Alla åren på Bohusläningens sportredaktion har gjort Karin Carlsson till något av en Uddevallaprofil och det är inte många meter hon kan gå på stan i dag utan att heja på en bekant.

— Ja, jag känner väldigt mycket folk, och många känner igen mig så klart. Jag har ju varit med och delat ut priser och hamnat på bild, och så där. Så många vet vem jag är. Och det är ju både på gott och ont.

— Förr kunde det vara lite jobbigt ibland, när man skulle gå ut ett gäng och roa sig och så kommer det fram folk som undrar varför man skriver sådan skit i tidningen. Men i dag är det oftast bara kul när folk vill komma fram och prata sport.

ANNONS

Bohusläningen inifrån

Samtal och fördjupningar med Bohusläningens profiler om arbetet med de stora nyhetshändelserna och livet i journalistikens tjänst.

Avsnitten går att höra på bohuslaningen.se eller här:

Spotify | Apple | Google | Acast

ANNONS