Florin är 17 år. Första gången vi träffar honom hjälper han en grönsakshandlare att bära lådor. För det kan han få några lei. Annars tigger han för att få ihop till mat för dagen. Och till lim.
– Men jag har aldrig stulit, säger han. Det är bättre att tigga.
Onesti i nordöstra Rumänien har 35000 invånare. Här finns mellan 10 och 20 så kallade gatubarn från åtta år och uppåt. Det är annars ett fenomen som brukar höra till storstäder, framför allt i fattiga delar av världen. Men i EU-landet Rumänien finns idag gatans barn både i små och stora städer.
Florin tillhör ett gäng killar mellan 13 och 20 år. De lever med varandra som familj. Sover tätt samman i ett betongkyffe bakom tågstationen. Delar sitt lim med varandra.
De flesta människor vill inte ha något med dem att göra. De luktar av smuts och är vana vid att bli bortkörda och undanskuffade. De blir desto gladare när någon ägnar dem lite uppmärksamhet.
Vi frågar honom hur han ser på framtiden. Vad drömmer han om? Han förstår först inte vad vi menar.
Till slut säger han att han vill jobba med djur. Om tio år hoppas han ha gift sig, fått barn, ha ett jobb och ett hus.
André är, med sina 20 år, äldst i gänget och något av en ledargestalt. Han är kortväxt och ser både barnslig och vuxen ut. Han har ett fräckt leende, trasiga tänder och mössan på sniskan.
Mischa är yngst, 13 år, och den av killarna som ser minst förstörd ut. Han har aldrig gått i skolan och säger att han gärna skulle vilja.
Florin har heller aldrig gått i skolan. Han lämnades till ett barnhem av sin pappa och placerades i ett fosterhem. Där blev han misshandlad och rymde. Nu är gatan hans hem.
De andra killarna har liknande historier. Föräldrarna har kört ut dem på gatan, säger de. De är icke önskvärda.
Florin och de andra sniffar lim för att lindra sin hunger och sin vanmakt. Det är billigt och effektivt.
Några gånger i veckan får de matpaket från de sociala myndigheterna i stan. Det brukar innehålla lite olja, mjöl och några konserver.
Gänget vill visa oss var de har sin sovplats och vi kommer överens om att ses vid stationen klockan 20.
De ser glatt överraskade ut när vi kommer. Killarna presenterar sig igen och frågar vad godkväll heter på svenska.
Vi får gärna ta bilder på dem och deras hem, säger de. Det gäller bara att kunna ta sig dit.
Bakom en gångtunnel vid stationen finns ett ödetorn i betong. Killarna har lagt beslag på övervåningen och bott här i ett år nu.
Året om. Sommar som vinter.
Man tar sig dit genom en smal öppning i ett räcke via en stig full av sopar och skräp. Sedan gäller det att kränga sig upp till andra våning där de har sina madrasser och filtar på golvet.
Här finns också deras skyddsling. En liten hund, som de värnar hett och innerligt om. Hunden är skadad och de oroar sig för att de inte kan ta den till en veterinär.
Saskia Verdes kommer ursprungligen från Nederländerna. Hon är psykolog och arbetar för Oaza – en frivillighetsorganisation som hjälper gatubarn i Rumänien.
– Det finns ingen här som hjälper sådana som Florin, säger hon. Genom en holländsk fond kan vi driva vår organisation i Onesti och nu får vi äntligen ekonomiskt bidrag från kommunen till värme, el, gaz och vatten.
I fyra år har Oaza arbetat med stöd och hjälp till utsatta barn och ungdomar i Onesti. För ett par år sedan kunde de flytta in ett hus dit gatubarnen kan komma tre gånger i veckan för att ta hand om sig. Här kan de få en bit mat. Tvätta kläder, duscha och få hjälp med att läsa.
Från början fanns det även sovplatser i huset, men det fungerade inte. Ungdomarna är så vana vid att vara helt fria, göra precis som de vill och sköta sig själva att det blir svårt att erbjuda dem något som lockar dem, menar Saskia Verdes.
– Nu kommer de vid halv åtta på morgonen, säger Saskia Verdes. De vill vara ute och arbeta på kvällarna. När bussarna kommer in till stan lönar det sig bättre att tigga eftersom folk tycker mer synd om dem på kvällen och natten.
– Och när de sniffar kan de inte vara länge på ett ställe. De måste iväg hela tiden.
Sniffningen är ett ganska nytt problem i Onesti, enligt Saskia Verdes. Det är under de två senaste åren det dykt upp. Tidigare fanns det bara i storstäder som Bukarest.
Saskia Verdes menar att det är svårt och nästan omöjligt att få de här killarna på rätt köl. Många av dem är redan förlorade i sitt missbruk.
– Skolimmet som de sniffar är starkt och billigt. Och det finns inga avgiftningsprogram för lim.
Limmet kostar cirka fyra svenska kronor. Killarna brukar tigga till sig rabattkuponger som affären delar ut till sina kunder och betala med dem.
– Det finns även dem som låter dem jobba och ger dem lim som lön, säger Saskia Verde.
Det finns en åldersgräns på 18 år för inköp av skolimmet, men de äldre langar till de yngre. De börjar ofta redan när de är i nio–tioårsåldern. Sniffandet gör att de kan stanna i växten.
Det rumänska samhället har hjälp för utsatta barn, men barnen är många och hjälpen otillräcklig. Saskia Verde förklarar:
– Efter Ceausescus fall 1989 placerades barnen som varit på de ökända barnhemmen ut till olika fosterföräldrar. Under finanskrisen på 90-talet skar myndigheterna ned på den ekonomiska ersättningen till fosterföräldrar. Familjerna tyckte inte att de kunde försörja barnen och skickade tillbaka dem till barnhem. De stora barnhemmen skrotades och mindre byggdes. Men där finns det inte plats för alla. Många barn hamnar på gatan.
Ett annat stort bekymmer är föräldrar som tvingar sina barn att tigga från att de är i fyraårsåldern.
– Det är barn till fattiga romer och rumäner som lever i misär. Barn som blir misshandlade hemma och när de blir lite äldre bestämmer sig för att lämna föräldrarna. De bor hellre på gatan och tar hand själva hand om pengarna de tigger, än bor hemma och få stryk av föräldrarna.
Saskia Verde anser att det viktigaste för Rumänien är att skapa bättre villkor för landets föräldrar, så att de kan ta hand om sina barn och ge dem en framtid.
Tolk: Marius Pruteanu
