Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bekymrade. Vännen Nadim Sebai (t.h) försöker hjälpa landmannen Aiman Alhasan (t.v). Aiman flydde från Damaskus i Syrien och kom till Lysekil för ett år sedan. Nu har någon eldat upp hans bil. Foto: Lasse Edwardz.

Sveriges vackraste problemområde

Badhusberget i Lysekil har landets vackraste utsikt. Det är ett område med skamfilat rykte. Men i själva verket byggdes det som en lösning på sociala problem. Här samsas rotlöshet med tillhörighet och odlarglädje med utbrunna bilvrak.

Smaka på ordet miljonprogram.

Slitna höghus i betong. Parkeringsdäck och gångvägar kantade av låga buskar, nedskräpade med bleknat glasspapper. Någon rastar hunden, en annan skjuter fram en barnvagn i motvind. Ett par skyndar hem efter jobbet, matpåsar i händerna. Staffagefigurer mot en kuliss av funktionalismens misslyckande.

På toppen av Badhusberget är det svårt att begripa att bostadsområdet faktiskt är en del av det i nutid så ofta kritiserade miljonprogrammet. Med ryggen mot trevåningshusen och när vinden tar tag i håret och blåser luggen ut mot Västerhavet skulle det kunna vara vilken Bohuslänsk idyll som helst. Men det räcker med att vända sig om för att bilden ska bli en annan. En förkolnad garagevägg och en stickande doft av svedd elektronik och bränt gummi. I tisdags sattes här tre bilar i brand. Två av vraken står fortfarande kvar. Intill dem står en skylt: "Välkommen till Badhusberget".

Läs också: Gängen måste bort från Badhusberget

"Det är tråkigt och orättvist när tidningarna sätter rubriker om hur dåligt det är att bo på Badhusberget". "Ett litet fåtal som ställer till problem".  "Det är inte hela området som är dåligt". Kritik om hur media har behandlat oroligheterna i bostadsområdet kommer från flera håll under dagen som Bohusläningen är på plats, både från boende på Badhusberget och från de som arbetar där.
– Rubriker om brottslighet på Badhusberget fungerar bara som reklam för gangstrarna som ställer till oreda, menar Göran Enqvist, avgående vd för Lysekilsbostäder.

Han nekar inte till att det förekommer kriminalitet på Badhusberget. För det gör det. Två bilbränder och ett påstått svartsjukedrama som slutade med att en man knivskars med livshotande skador som följd. Allt inom de senaste två veckorna.

Även historiskt har Badhusberget tidvis haft problem med brottslighet. Men verkligheten är sällan svart eller vit. Under en dag var Bohusläningen på plats på Badhusberget för att höra de boendes berättelser. Fram träder då en bild av ett bostadsområde rikt på kontraster, något som präglat Badhusberget sedan de första hyresgästerna flyttade in i början av 1970-talet.

Under tidigt 1960-tal hade trångboddheten och bostadsbristen i Sverige blivit ohållbar. På Socialdemokraternas partikongress 1964 antogs reformprogrammet "Samlat program för samhällets bostads- och markpolitik". Projektet kom senare att kallas miljonprogrammet eftersom målet var att bygga en miljon bostäder på tio år. Enligt Statistiska centralbyrån nåddes målet, 1 006 000 bostäder byggdes mellan 1965 till 1975. En förutsättning för den explosionsartade byggtakten var att staten gav särskilt gynnsamma lånevillkor till de kommuner som beslutade att bygga storskaliga bostadsområden med 1 000 lägenheter eller fler.

På Badhusberget i Lysekil blev det 420 lägenheter, färdiga i början av 1970-talet. I en av dem har Kerstin Johansson nyligen flyttat in. Nu är hon på väg till tvättstugan med ett knippe galgar i handen. Hon berättar att hon hade svårt att sova i lägenheten den första tiden.
– Det var för tyst. Jag bodde centralt i Uddevalla tidigare och här finns inte lika många ljud som jag är van vid.

Hon rycker på axlarna åt att bekanta inte förstår varför hon har valt att flytta till Badhusberget. Istället säger hon att hon har flyttat till gräddhyllan.
– Aldrig att jag släpper den här lägenheten. Här vill jag bo tills jag dör, sedan får de bära ut mig, säger hon och pekar på utsikten över havet.
Angående bilbränderna menar Kerstin Johansson att det inte är en företeelse som är unik för Badhusberget.
– Det är så jäkla tråkigt att det händer men vi får inte glömma bort att sådant händer även på andra platser, säger hon.
Helt opåverkad av den senaste tidens händelser är hon ändå inte.
– Vi äger en husbil, men den vågar vi inte ha här. Den står förvarad på en annan plats, säger hon.

På Lysekilsbostäders kontor i centrala Lysekil ska vd:n Göran Enqvist precis ha möte med entreprenören som har kontrakt att renovera balkongerna på Badhusberget.
– Det ett steg i processen att fräscha upp och förnya området, förklarar han.
Det behövs. På de balkonger som ännu inte restaurerats flagnar den vita färgen i sjok och blottar betongen där under. Nästa steg är att byta ut virket på bostädernas uteplatser.
– När de byggdes kallades det för underhållsfritt virke. Men det finns ju inget som är underhållsfritt här i världen.
Kostnaden för att rusta upp landets miljonprogram är flitigt diskuterat. Göran Enqvist tampas med hur de framtida investeringskostnaderna ska täckas.


– I dagsläget renoverar vi vårt bostadsinnehav för 150 kronor per kvadratmeter och år. Det faktiska behovet är däremot 250 kronor per kvadratmeter och år.
Det kostar ungefär en miljon kronor per lägenhet att rusta upp miljonprogrammets bostäder.
– Det är enorma utmaningar vi har framför oss, säger han.

Under 1960-talet gick tillverkningsindustrin för högvarv i Lysekil. Konservindustrin, varvsverksamheten, tillverkning av plåtemballage och motorindustrin blomstrade. Lysekilsföretagen expanderade och rekryterade. Därför behövde efterfrågan på bostäder mötas. Socialdemokraterna gick i fronten för byggnation av ett bostadsområde på Badhusberget med stöd från flera partier. Drivande bakom byggnadsprojektet stod drätselkammarens ordförande, socialdemokraten Einar Franzén.
– Jag minns vilken väldig debatt det var om det här området redan från början, berättar Terje Fredh som började arbeta som reporter i Lysekil 1962.
Han beskriver hur allmänheten rasade mot att naturvärden skulle förstöras. På Badhusberget bröts sten ända fram till 1954. Bohuslänsk stenhuggarmark värderades högt.
– Dessutom väckte de första skisserna en väldig proteststorm. Arkitekterna från Stockholm presenterade ett förslag med sex tårtformade hus.
Terje Fredh berättar att stadens byggmästare protesterade mot de rundade fasaderna.
– De menade att den formen aldrig skulle kunna stå emot vädrets makter med salta vindar och regn från väst.

Så några runda hus blev det inte. Istället ritades ett nytt förslag som resulterade i de rektangulära hyresfastigheterna som står på bergsklacken i dag. 19 trevåningshus formar 4 innergårdar. Bland hyresgästerna har gårdarna namn efter den bleka färgen på balkongernas plåt: grön, röd, blå, rosa.

På den blå gården susar Mikael Magnusson runt, runt, runt på sin skateboard. Framför sig på brädan står hans dotter Freya Martinez. Hennes leende visar ett pärlband av mjölktänder och hon vill åka mer.
– Igen pappa.

Rullbrädan blir bakgrundsljud till det samtal som Nadim Sebai och Ayman Alhasan sitter försjunkna i. Ayman Alhasan är bekymrad och ledsen. Hans bil var en av de tre bilar som sattes i brand i tisdags natt.
– Min bil är viktigt för mig och familjen. Den var bara trafikförsäkrad och nu måste den fraktas bort från parkeringsplatsen. Försäkringen täcker inte bärgningskostnaden, berättar han.

Han har frågat på SFI, ringt försäkringsbolaget och fastighetsvärden. Ingen kan hjälpa till. Snart ska både hans fru och dotter opereras och han vet inte hur familjen ska ta sig till och från Näl. En av Ayman Alhasans vänner hade också en bil. Den brändes upp för två veckor sedan.
– Jag är ledsen och arg. Det känns huller om buller. Nu vill vi flytta härifrån. Vi letar efter annat boende men det är inte lätt att hitta, säger han och går iväg till sin familj.

Kvar på bänken sitter Nadim Sebai med ett paket Winston i bröstfickan. Han kom till Lysekil för ett och ett halvt år sedan. Då flydde han från Homs i Syrien där hans tygbutik, hans hem och hans föräldrahem förstördes av kriget. Efter att han har slutfört studierna på SFI hoppas han få jobb som svetsare på Seabased i Lysekil.
– Vi kom hit för att skaffa oss en ny framtid, att få leva i lugn och ro, säger han på engelska och tillägger:
– Nu är vi rädda för de här människorna och bilbränderna väcker minnen från det som vi flytt ifrån.
Nadim Sebai förklarar att det bor några andra syriska familjer på Badhusberget och att de försöker hjälpa varandra med stort och smått i vardagen. De håller ihop.
– De flesta som bor här är okej och hjälpsamma, men de finns de som vi är rädda för, säger han.
Han är tacksam för att familjens barn trivs och säger att barnen känner sig trygga, men han är desto mer kritisk till att det bor folk på området som använder och säljer droger.

Tanken bakom odlingsprojektet på Badhusberget kan knappast kritiseras. Kvartersvärden Eva Isaksson går före och visar upp planteringarna på baksidan av Badhusberget 3. Här skulle boende få chans att mötas, samarbeta kring odling och få grödor att växa. Arkitekter kallar det för att skapa yttre rum, en mötesplats i offentligheten. 

De tre oregelbundna odlingsytorna av corténplåt visar på utmaningarna med att skapa förbestämda mötesplatser. En av odlingslotterna är pedantiskt välskött. Här växer vietnamesisk sallad med smak av kål och anis bredvid rabarber och gräslök. Prydligt lagda trampstenar underlättar skörden. Inte ett ogrässtrå syns till. I de övriga två odlingslotterna växer övergivna perenner, snart förbivuxna av ogräs.
– Det blev inte den succé som vi hade hoppats. Kanske överskattade vi hyresgästernas intresse för att odla. Det är mycket att sköta om när allt kommer omkring. Jag är själv inte särskilt intresserad av att rensa ogräs, säger Eva Isaksson. 

Ändå är det hon och hennes kollegor som ansvarar för att hålla efter de många planteringarna som bostadsbolaget har anlagt. Klätterväxter och havtornsbuskar vid grillplatsen. Prydnadsgräs och nyplanterade perenner vid bostadsområdets utkanter.

Hennes roll påminner om den äldre tidens portvakt. Hon finns till hands, hälsar välkommen, fixar fel och håller koll. Hennes kontor är en bottenlägenhet i 11B. 
– Det är bra att lägenheterna ser likadana ut. För någon som inte kan svenska är det enklare att komma hit till kontoret för att peka ut vad som behöver åtgärdas i deras lägenhet, förklarar hon.
Under torsdagen trängs prydnadsföremål, husgeråd, kläder, spel och tidningar i Evas kontorslägenhet. Det är saker från ett dödsbo som skänkts till Lysekilsbostäder. Anslaget på gården annonserar om att det är dags att skynda och fynda klockan 14.
– Vi har 180 omsättningar per år och Badhusberget ligger i topp. Det händer att folk bara sticker ifrån sina lägenheter och lämnar allt. Våra hyresförluster ligger på 2,5 miljoner kronor varje år, säger Göran Enqvist, vd för Lysekilsbostäder.
Saker som lämnats i lägenheter magasineras först för att efter sex månader skänkas bort till hyresgäster som vill ha och behöver.

En dryg timme efter att Eva Isaksson har öppnat dörrarna har många av sakerna redan fått nya hem. En strid ström av

hyresgäster lämnar porten med fulla kassar. Qaali Ahmed ska precis gå hem med famnen full av sällskapsspel. Kvar står sådant som inte lockade någon: en gammal videobandspelare, uddabestick i nysilver och ett litet konsthantverk av tovad ull från en konstnär i Brastad.
– Barnkläder är mest populärt, där är behovet stort, säger Eva Isaksson.

Det finns inga tomma lägenheter på Badhusberget i dag. Göran Enqvist på Lysekilsbostäder berättar att 30 lägenheter hyrs ut till Migrationsverket på korta kontrakt. 40 lägenheter hyrs ut med kontrakt via socialtjänsten. 
– Det må hända saker fortfarande på Badhusberget men jag uppfattar det som lugnare nu än för två år sedan. Fler Lysekilsbor tar sig till Badhusberget för att besöka familjecentralen och nu finns området med på konstpromenaden för att locka befolkningen dit. Det är ett tiotal personer som ställer till besvär men vi har bra koll på vilka de är. Vi jobbar på att försöka jaga ut gänget från vårt område, säger han.