I en stor pampig sal inredd i guldfärg och röda mattor satte sig investerare från hela världen vid ett stort runt bord. På stolarna längst fram, med ryggen mot tv-duken, byttes regissörer och producenter ut i en rasande fart.
Sju minuter fick de på sig att berätta om varför tv-kanaler, filmbolag och institut skulle spendera sina miljoner på just deras projekt. Nervositeten i luften var hemsk. Tiden knapp. Bedömningarna stenhårda. Det hela utspelade sig på ett så kallat pitchforum för dokumentärfilm i början på veckan.
Jag var på plats som åskådare och skulle likna det med talangtävlingen Idol - ett osmakligt fenomen i offentlig förnedring. Att få snabba inblickar i en massa projekt var visserligen väldigt lärorikt. Men när det bäddades in i en sådan tryckande nervositet som gjorde att inte ens kaffet smakade så vet jag inte om det var värt det.
