Omkring en miljon människor besökte Londons prideparad 2017.
Omkring en miljon människor besökte Londons prideparad 2017. Bild: Frank Augstein

Gunilla Håkansson: Behövs inte pride i Bohuslän längre?

Fördelen med stora städer är att det är vanligare att vara ovanlig. På sätt och vis är därför pridefestivaler viktigare på mindre orter.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag har alltid trivts i storstäder. Jag hatar visserligen trängsel, hetta, hög ljudnivå och tät trafik. Men i de allra flesta riktigt stora städer finns något som inte är så lätt att uppnå på mindre orter – hög tolerans, acceptans och fördomsfrihet. Visst finns det byar där man accepterar varandra precis som man är, oavsett vem man älskar, funktionsvariationer, hudfärg, hur man vill klä sig, eller även om man är lite udda eller "queer" på ett eller annat sätt.

Det kan vara lättare att känna att du vågar blomma ut som den du är i en större stad. När jag var i tjugoårsåldern bodde jag under ett år i London i mitten av 80-talet. Att vara ovanlig var helt enkelt vanligare där. I centrala London kunde du räkna med att bli bemött med samma värme som alla andra, även om du avvek från majoriteten. Själv trivdes jag bäst på queera nattklubbar, där var det ännu högre i tak och ännu mer glädje över att få vara sig själv. Fortfarande tar hjärtat ett glädjeskutt om jag till exempel möter en uttrycksfull crossdresser som ser lugn och glad ut, då vet jag att jag hamnat i toleranta kvarter, oavsett var i världen jag befinner mig. Jag känner mig extra glad och trygg om jag går in på ett ställe där man stolt flaggar med prideflaggan.

ANNONS

Så jag tror att ni förstår att jag också gillar pridefestivaler.

I år såg jag just den i London, där många stora företag och föreningar självklart gick med i tåget. Så var det inte för 50 år sedan då det första pridetåget gick i London.

HBTQI-rörelsen har vunnit många segrar, inte minst genom hårt arbete inom RFSL. Fram till 1944 var det kriminellt att ha sex med någon av samma kön. 1971 hölls den första prideparaden i Sverige i Örebro, där man krävde att två personer av samma kön ska få gifta sig med varandra. Så sent som 1979 beslöt Socialstyrelsen att inte längre klassificera homosexualitet som en sjukdom (!). Sedan blev det ett tungt 80-tal, där hiv och aids plågade samhället, men först spreds bland bögar, lite på samma sätt som apkopporna riskerar att slå mot samma grupper i dag. 1995 fick samkönade par registrera partnerskap, men inte förrän 2009 blev äktenskapsbalken helt könsneutral i Sverige.

Behövs då pride fortfarande?

Ja, de segrar man vunnit måste försvaras, i många andra länder går utvecklingen i stället bakåt. Även i Sverige är hot och hat vanligt. Och i Bohuslän har till exempel en kyrkoherde gått ut och propagerat mot pride för konfirmander i Strömstad. Hittills i år är det bara i Sotenäs och i Uddevalla man kan delta i parader, jag hoppas fler kommer till.

ANNONS

Kanske kan vi öka förståelsen om de som omfattas av HBTQI+ delar med sig av sina upplevelser? Vill du berätta hur du kom ut? Anmäl dig gärna i formuläret om du vill berätta och vara med och skingra fördomar.

ANNONS